Värmen

Tänk om det blir en sån där varm sommar. En sån när man kan sitta ut på kvällen och äta middag och det enda man tar på sig extra är ett linne över bikinin.

Hade vi varit här hela sommaren så hade det varit fullt möjligt men i Sverige vet man ju aldrig. När jag träffade mina vänner på Roosevelt Island i söndags så gick vi en promenad runt ön. Jag ville hela tiden gå i solen medan min vän valde skuggan. Hon kunde inte förstå varför vi skulle gå i stekande sol. Jag berättade för henne om skolavslutningar med snö. Skolstarter med snö. Somrar med 11 grader och duggregn. Där jag kommer ifrån så kan den här dagen vara sommaren. Och då vill man vara i solen.

24.072 personer

Så många har dött i COVID-19 i New York State. Igår var antalet inläggningar på sjukhus det lägsta sedan krisen började och dödstalet var det lägsta, ”endast” 49 inrapporterade under tisdagen.

Vi ser det med våra egna ögon. Sängar i sjukhuset mitt emot är tomma. Inga respiratorer och patienterna verkar sitta uppe. Vad jag kan se så är det endast ett mobilt kylbårhus kvar på 30th Street.

Nu pratar Guvernör Cuomo om att ta nästa steg och ”öppna” New York City. Hoppas att vi hinner uppleva det innan vi åker hem för sommaren.

Jag undrar hur presidentvalet hade sett ut om den här mannen hade ställt upp?

Engagemang är bra!

Nej, nu ska jag gaska upp mig. Vi har det bra. Natten har enligt vad jag läst varit lugnare än de senaste nätterna. När jag tänker på gårdagens demonstration blir jag också glad. Det var nästan bara unga människor i det där tåget. Unga som vill ha förändring. Unga som engagerar sig. Som höjer sina röster. Som gör nåt. DET GÖR MIG GLAD!

Det är min stad.

Vi hamnade mitt i demonstrationen idag

Det var inte meningen. Jag och Richard skulle gå upp till Herald Square efter han slutat jobbet för att kolla på förödelsen från igår. Eller rättare sagt, vi skulle kolla på barikaderingen inför kommande natt. Allt som byggts igen med plywood för att undvika mer plundring.

Jag och Richard gick iallafall där på eftermiddagen upp mot Macy’s och småpratade som man gör. När vi kommer till Park Avenue så ”känns det i luften” att nåt är på gång så vi stannar och kollar ner mot Union Square. Det kommer först några ströcyklister och skejtare som stannar och rekar. De cyklar ut i korsningen och blockerar för att stanna trafiken.

Poliserna börjar kolla sig omkring och ropa i sina ”walkie-talkies” (heter det verkligen det fortfarande??). Sen ser vi tåget. Massan av tusentals människor som kommer och marscherar Park Avenue upp.

De fortsatte sedan på 34th ner till 3rd Ave och då ringde jag till Nelle som var hemma. Gå ut på balkongen och ta en bild, detta är historia!!”

Genom kikarens lins.
Media var såklart där.

Vi avvek och gick hem. Nu är det alltså utegångsförbud från kl 20 som gäller veckan ut. Helikoptrar och polissirener är det enda man hör. Jag vill bara gråta.

Det här är inte min stad.

Låst och bommat

Nu stänger man allt. Empire State Building har bommat alla fönster omkring trottoarerna. Affärerna lagar fönstren från glaskrossen igår. Man sopar upp splitter från gatan. Samlar upp skräp och tomma kartonger från det som stulits under nattens raid.

Jag blir mer och mer ”heartbroken”. Genom den lilla springa som syns ovanför maskerna signalerar vi som är ute med ögonen att vi är i detta tillsammans. Men jag kan inte längre säga att vi är vid gott mod och starka. Nej, de jag har pratat med är ledsna liksom jag. Tårögda. Skakar på huvudet.

Nu är det utegångsförbud resten av veckan. Från klockan åtta får man inte längre gå ut. Tur att vi redan hunnit vänja oss vid det genom Coronan. Som, antagligen, tar fart nu igen här i stan. Eller vad tror ni?

Man vill bara gråta

Nu fick vi precis se polisen lägga i en person i en svart bodybag på vår gata…

Och sedan kom den här varningen på mobilen. Det vibrerar, det låter och larmar när en nödsignal går ut. För att alla ska förstå att det är allvar så skriver man på flera språk.

Sirenerna ljuder igen. Över Manhattan hovrar polishelikoptrar. Trump sitter i bunkern (ja det var igår men ändå..).

Känns det bekant?

Vi åkte till ön idag

Varenda gång jag åker till Roosevelt Island så längtar jag tillbaka till ön. Den känns som hemma. Det är så himla härligt att man kan ta färjan dit på en kvart.

Vårt hus från ”andra sidan”, mot vattnet.
Queensboro Bridge som går rakt över ön.
Det är ett stopp mellan oss och ön, Long Island City.

Efter lunch idag åkte jag och Nelle och hälsade på två av mina gamla vänner och deras barn på ön. Från färjeläget tar det ungefär 10 minuter att gå till hyreshusen Manhattan Park där mina vänner numera bor. Alla har, eller ska, flytta från The Octagon där vi bodde tidigare då hyrorna där har blivit så dyra att ingen har råd att bo kvar.

Vi gjorde inget särskilt. Gick en promenad i de underbara vädret. Drack en kaffe i skuggan. Pratade, pratade och pratade. Vi har ju inte setts på 3 månader så det fanns en del att avhandla. Det var som balsam för själen.

Slet av mig ansiktsmasken för en snabb bild i solnedgången. Masken har för övrigt gått sönder, ser ni det? Så himla usel kvalitet på de nyproducerade maskerna.

Sista färjan tillbaka gick strax före klockan åtta, precis när solen var på väg ner. På vägen till båten mötte vi en gammal vän, som liksom oss inte hade träffat nån på flera månader. Än mindre väntade han sig att se oss som han inte sett på 5 år. Så kul! Vi bestämde att vi ska gå ut och äta på vår favoritrestaurang L’Entrecôte senare i sommar. Om den öppnar igen…

Vi hann hem till ytterligare en vacker solnedgång. Richard hade satt upp en tv i Nelles rum, a.k.a. gästrummet, så nu blir det ”lyx” att bo där. Tv:n köpte vi begagnad för 300:- i huset

Storslagen tågstation.

I övrigt var det här det mest spännande som hänt i helgen. Vi gick ner till Freedom Tower och The Oculus. Fortfarande finns det inte en käft i lokaltrafiken… En ”vanlig” dag skulle säkert 100.000 människor passera just precis här.

Himlen utan filter

Färgerna som åskmolnet skapade. Så vackert!

Så här mörk blev himlen igår kväll innan det började störtregna och åska.

Vi hade precis grillat lax och ätit min nya favoritsallad som jag totalt snöat in på. Blandade gröna blad (tex spenat, ruccola, mangold, späd grönkål), poppyseed dressing och på det blåmögelost, blåbär (vi använde torkade) och nu till det godaste – crunchet. Ta 1 tsk olivolja och 2 tsk honung i en stekpanna. Stek 1/2 dl pumpakärnor och en 1/2 dl solrosfrön tills de blir brynda. Häll ut på ett bakplåtspapper och strö över 1/2 tsk flingsalt och 1/2 tsk chiliflakes. Låt svalna.

Bild från dagen innan men samma sallad. Då till kyckling, paprika och grillad romansallad med parmesan. Ananassalsa hade vi visst också!

Ni kommer inte bli besvikna av crunchet, passar till alla sallader. Varsågoda!

Idag ska vi få strålande sol och 28 grader. Igen. Sommaren verkar kommit för att stanna.