Jag kan inte se!

HAHAHAAAA! Skulle öka på storleken på bokstäverna lite på telefonen, alltså så man ser lite bättre och klarar sig utan att alltid behöva läsglasögonen. Tror kanske jag gick lite för långt…

Har funderat på att operera ögonen. Tycker det är så otroligt jobbigt att inte kunna se. Visst är det så att man kan byta ut hela linsen nuförtiden, så man kan få perfekt syn både på långt och nära håll? Måste göra lite research. Det känns lockande iallafall.

Tills dess så får jag väl fortsätta leta efter glasögon som ligger utspridda lite här och där…

Har vi inte alla våra bekymmer?

Jag vet att jag var lite kryptisk i mitt förra inlägg. Och jag vet att det finns de som oroat sig över min oro. Tack, det värmer. Men visst är det så att vi alla har lite bekymmer då och då?

Men jag är lyckligt lottad som har många nära relationer. Alltså familj, släkt och vänner som jag delar med mig till och som delar med sig till mig av sina gupp och dalar i livet. Det ger nyanser, insikter och balans i livet. Annars skulle man kanske lätt kunna tro att ”alla andra har det så lätt och bra”. Nej, vi kämpar alla på med vårt! Jag vet ingen där allt är hundra, gör ni? För det mesta, skulle jag nog ändå säga, så är det bra eller till och med toppen, men ibland kommer svackor.

Nog om detta.

Igår var jag på museum!

Inte svårt att gissa var va? American Museum of Natural History! Jag har otroligt nog aldrig varit där. Barnen har varit med kompisar, skolan etc etc och då blev det aldrig att jag gick dit. Kul var det iallafall att se dinosaurierna och valen.

Och Lucy!!

En avdelning var ägnad åt människans utveckling och det visade sig (äntligen!) att jag är ett perfekt exemplar av Homo Sapiens. Urmänniskan, den kvinnliga, var 160 cm lång och vägde 54 kg. Mannen 170 cm, 65 kg. Japp! Där satt den – man är modellen.

P e r f e k t

Har ni det fint?

Du har 14 utkast…

…som tydligen aldrig hamnade här på bloggen. Ni vet ju vad det betyder. Det är lite bekymmersamt och jag vill inte riktigt dela med mig än. Inget livshotande – men oroligt på många fronter. Tycker för övrigt att det verkar vara lite så överlag med människor nuförtiden. Jag tror det här senaste året när vi varit avskärmade från varandra och inne i skärmen (literally!) har gjort oss lite oroade och ledsna. Man kanske börjar tänka mer på livet – hur man vill ha det – egentligen. Jag vet inte, tycker iallafall att jag har en lägre nivå just nu och funderar mycket. Och då ska man komma ihåg att vi inte ens är drabbade. Vi har tak över huvudet, en lön som kommer in, inget företag som är på väg att krascha, eller (peppar, peppar) någon som dött av Covid-19. Vi är alltså bland de lyckligt lottade.

Med det sagt skulle jag vilja vara bland de lyckligt lottade på den här listan.

Välj ett rätt.

Jag har fyllt år!

Få födelsedagar har känns så meningslösa att fira som denna. 51? Vad är poängen? Kanske att man kan kalla sig femtio plus med ”glimten i ögat”, haha!

Själva födelsedagen däremot blev väldigt bra. I vanlig ordning låg jag först vaken och väntade på att alla skulle vakna så de skulle gå upp och överrasknings-väcka mig!

I vår familj så sjunger man och kommer med paket och tårta direkt på morgonen. Det brukar bli lite stressigt om det är en vardag men i år fyllde jag ju på en lördag så det var skönt!

Fyller man nära julen kan det hända att man får paket i julpapper.

Sen är det först frukost och efter det äter man tårta. Marängtårta med kaffegrädde och rostad mandel. Alltid samma.

Jag fick jättefina presenter. En kappa i kamouflagefleece från märket Colombia. En s.k. önskebeställning.

Nattlinne under och vita, vita vinterben. Very stylish!

Ett par svarta vandrarbyxor som tyvärr var för tjocka men som kommer passa bra som arbetsbyxor i stugan.

Ett silikoncase till mina Airpods med Spongebob.

Och så de här!

Salt och pepparkar från Morgan Library. Så himla fina! Från Sverige kom kort och ett glatt besked på bankkontot.

Kvällen tillbringade vi på Standard Hotel med vänner under den röda infravärmen. Det var inte ens kallt fastän vi satt ute i minusgrader. Förvisso i lager på lager och ytterst dunkappa, men ändå – kändes nästan normalt!

Vi åt, vi drack, jag fick fina presenter, vi skrattade mycket och var hemma före kl 22!

51!!

51!! Eller som man säger på danska, en och halvtres. Ja, ett av paren är danskar och jag tror stackars Thor ägnade minst 20 minuter på att försöka förklara det danska räknesättet för mig. Har ni någonsin hört talas om en snes?

Jag hade en jättefin födelsedag igår!

Dagboken

Egentligen vill jag ju skriva varje dag här på bloggen men i ärlighetens namn finns det inte mycket att berätta. Eller jo, det gör det men allt passar sig inte i ”etern” så ibland blir det litet dött här.

Idag var en dag jag längtat efter. Alla i hushållet var borta och jag fick i en liten, liten stund vara ensam hemma. Det var underbart och jag gjorde ingenting! Provade lite kläder (ja, jag gör det ibland när jag är ensam och nu har jag en sån röra i garderoben att jag liksom måste testa litet vad jag har där), drack kaffe länge, pratade med nära och kära i telefon utan att någon tjuvlyssnade. Jag struntade till och med i träningen till förmån för ett långt telefonsamtal i lugn och ro. Vi i familjen har ju varit tillsammans (i princip) dygnet runt i nästan 1 år. Det är så sjukt! Jag undrar om det någonsin igen kommer kännas ”normalt” att träffa nya, okända människor och att kramas och ta i hand. Åka iväg på morgonen. Ta bussen. Tunnelbanan. Jag hoppas hur som helst att barnen och Richard kan gå tillbaka till skolan och jobbet snart.

Den 100%-iga katastrofen i min garderob.

Vi har fredagsfeeling här ikväll och har ätit texmex och ska titta på På Spåret. Inget utöver det vanliga men tydligen blir det födelsedagsfirande här i morgon. Iallafall så bakar Richard och Nelle tårta och jag får inte gå in i köket.

50-plussaren!

Hur har ni det?

Livsperspektiv man måste lära sig

I morse när Nelle gick till skolan sa hon till mig ”kommer du ihåg när jag var lite olycklig i Sverige efter operationen och när jag var olycklig lite här när vi just flyttat hit?” ”Ja…” svarade jag. ”Tänk vad allt kan bli annorlunda! Nu är jag så lycklig. Jag har bra kompisar, ett bra liv – allt är bara topp, topp, topp!!”.

Det är då man förstår att man måste ha erfarenhet med sig. Lära sig att så är livet. Det går upp och det går ner. Och det är normalt. Jag tror att vi – nej – jag vet att vi, vill skydda våra barn från all smärta vi kan men när ens barn säger så här så förstår man också att man inte kan eller ska skydda från allt. Man måste få erfarenheter genom livet så man lär sig. Fallet blir alldeles för högt annars om man bara skyddats från alla känslor genom livet.

Sen att man blir glad när ens barn är glada, och att det enda man vill är att de ska vara lyckliga – det är en annan sak.

Bilden har nåt år på nacken.

Kärleken till HASS

Avokado. Jag som så många andra älskar avokado. Här är det inte svårt att få tag i perfekta avokados om man hela tiden plockar in och ut dom ur kylskåpet så man alltid har ett antal mogna och några på g. Hemligheten ligger i sorten. Jag köper ALLTID HASS-avokados om det finns. De är aldrig trådiga, blöta eller allmänt trista om man tar hand om dem på ett fint sätt. Hur ofta är det som man har 5 perfekta till en rejäl guacamole hemma i Sverige? Jag tycker vi ska skapa ett uppror och höra av oss till livsmedelsbutikerna, ta in HASS istället för de avocados som vanligen säljs i Sverige!

Kolla här:

Från ett ”billigt” nät – alla perfekta!