Kan man vara det? Glad och bitter på samma gång?

Nu har vi tre månader kvar här. Pandemin har släppt sitt grepp och numera behöver man inte använda munskydd förutom i kollektivtrafiken, (och i skolan när de fått in smitta bland lärarna tyvärr ) man behöver inte längre uppvisa leg och vaccinpass och ALLT, inklusive köerna, är som vanligt. Turisterna är tillbaka i staden och det innebär att vi börjar få gäster igen!! Det gör mig så GLAD!! Den här veckan har jag messat med två vänner hemma som letar flygbiljetter. Åh vad jag hoppas det kan bli verklighet.

BITTER är jag för att det är så kort tid kvar av allt detta roliga. Men jag ska vända det och göra det bästa av situationen. Skulle jag varit på jobbet och min chef sa ”Lotta, nu får du tre månader ledigt i New York!”. Ja, då skulle man ju jubla och inte tro att det var sant – eller hur?

Idag känner vi oss alla pigga och jag ska iväg på lunch med en kvinna (en mamma till en av Nelles kompisar) som ska flytta till Sverige samtidigt som oss. Tyvärr kommer hennes dotter inte börja på samma skola utan hon kommer gå på SIS, Stockholm International School. Blir spännande att höra när de ska flytta och var i stan. Hoppas Nelle håller kontakten med hennes dotter, så kul att ha kompisar på flera skolor. Nelle kommer fortsätta på ISSR, International School of the Stockholm Region, hon fick sitt antagningsbesked när vi var på semester. Så inget svenskt gymnasium för henne heller.

Sedan ska jag på MoMa ikväll med mina träningskompisar Kristina och Pia. Kristina har fått biljetter via sitt jobb till preview – öppningen av Matisse, The Red Studio. Älskar MoMa så det ska bli jättekul.

Jag vet inte om det är ovanligt mycket blommor på träden i år men de är iallafall helt magiska just nu.

Jag ångrar förresten rubriken. Jag är inte bitter, bara glad. Bittra människor är det absolut tråkigaste jag vet. Det är synd om dem.

Senaste dagarna har jag varit lite yr och illamående. Inte sugen på kaffe, huvudvärk och känt mig uppsvullen. Ingen trevlig känsla alls. Tänkte på hur det var när barnen var små – då hade man ju magsjuka ”stup-i-kvarten” så jag antar att man får vara glad nuförtiden att man inte drabbas så ofta.

Nu hade Nelle feber i morse och även Edward kände sig risig så någon kanonstart på veckan har det inte varit.

Igår var jag på en ”luncheon” hos slovenska Erika. Fantastisk mat! Hon hade lagat en hel buffé och hade bubbel och vin. Så himla lyxigt.

På kvällen hade jag fått för mig att jag skulle på en middag men det var fel dag – den är i själva verket ikväll, onsdag. Så skönt att få gå och lägga sig tidigt, jag tror jag somnade vid 21.30 igår.

Annars så går dagarna fort nu. Nelle fyller år i maj. Snart tar Edward studenten och flyttar hem till Sverige och sedan antagligen till Holland. Och vår tid här är slut. Jag försöka hålla i och blogga tiden ut. Hej på er!

Tycker att tiden går alldeles för fort. I fredags hade Edward sin allra sista skoldag. Alltså, va??!! Min bebis, slutar skolan? Nu väntar två veckor med självstudier och sedan är det final exams, det sista han gör i skolan innan studenten. Det är tufft att plugga till slutexamen på IB så det kommer bli några jobbiga och stressiga veckor framöver.

I övrigt så har den här veckan bara försvunnit. Efter middagen på måndag och middagen på tisdag så var jag ganska trött. Har inte gjort så mycket mer än ”det vanliga”. Tränat. Vi har träffat en fd chef till Richard på brunch och igår var vi på middag i Long Island City hos våra tyska vänner. En middag med så mycket skratt att man fick kramp i mungiporna. Mobilen låg i väskan hela kvällen men värdinnan lovade att skicka en bild som de tog till sin gästbok så den tänker jag dela om jag såg ”normal ut”. Jag hade på mig en klänning jag aldrig haft förut – den är orange och stormönstrad och jag känner mig som att klänningen bär mig snarare än tvärt om. Den är…

…i ögonfallande. Jag matchade med neonrosa nagellack för att balansera upp färgen, haha!

Idag ska vi träffa vänner och gå på en långpromenad och kolla in Little Island i Hudson River. Har varit där förut men då var det vinter och svinkallt så jag hoppas på lite lä och solstrålar på nosen. Hoppas ni haft en lika fin helg som oss!

Påsken tog slut redan igår för oss. Eller den började aldrig och vi har inte haft någon påskledighet alls. Barnen har haft fulla skoldagar både torsdag, fredag och idag måndag, så det var som en vanlig helg.

Men – vi åkte iallafall iväg och firade påsk. Vi har varit i Connecticut hos Eliza på hennes farm. Så avkopplande. Jag har krattat, Richard har sågat med motorsågen, vi har ätit god mat och såklart massor med choklad.

I år sov vi inte i ”the little house” utan inne i stora huset. Det var en känsla av nostalgi över hela resan. Kanske vi aldrig kommer komma tillbaka igen? Sorgligt, men livet.

Eliza hade ordnat Easter Egg Hunt till ”barnen”. Det var mest pengar i äggen. Hon är så otroligt snäll och generös mot våra barn.

Ikväll har vi haft en middag hemma med catering och serveringspersonal. Det var första gången i vårt liv och det var fantastiskt. Att inte behöva tänka på att laga, servera, plocka undan. Det var en officiell middag men ändå ”familjär”…eller iallafall low key. Skratt. Konversation som flöt utan problem. Så skönt att höra andra män säga att deras fruar inte heller njuter av att vara värdinnor, gå på baler, ställa upp på officiella middagar… Sen att vi säger i nästa andetag att ”det var ju förvånansvärt treeeevligt”, det är en annan sak. Om jag får tillstånd så ska jag visa en bild i morgon på vem vi hade på middag. Så här såg jag ut efter de gått hem och jag kunde dricka ett sista glas prosecco.

Trött men glad. God natt på er, wherever you are.

Jag kan med gott samvete säga att jag är så gammal att jag nästan aldrig går på klubb längre. Ute och käkar, dricker en drink ja – men klubbar – nja.

Såg det här meddelandet på damtoaletten på en klubb i veckan. Har vi sådana här meddelanden/tips/tricks/hjälp i Sverige också? Har spy bar och alla andra stora ställen såna här BRA och enkla sätt att stötta tjejer (och killar!) när de känner att nåt inte känns bra på en dejt?

Idag träffade jag en vän som jag inte har träffat på 7 år, alltså inte sedan vi flyttade tillbaka till Sverige förra gången. De flyttade till Canada och tanken var nog att vi skulle ses i Canada men dess kom Coronan och förstörde det som så mycket annat. Våra barn är lika gamla och vi umgicks lite med våra familjer när vi bodde här men framförallt var det jag och N som träffades varje vecka på frukost. En stående dag, tid och till sist också ställe.

I påsk är de i New York hela familjen och är det inte typiskt då att vi ska åka bort? Men vi fick till en frukost i morse…som sedan blev lunch…och vi hade nog suttit kvar ännu om det hade gått.

Igår var jag på ”vår” restaurang och bokade ”vårt” bord fastän det är ett café där man egentligen inte kan boka. Hon som jobbade som servitris sa att hon skulle fråga sin manager och managern sa att självklart ska vi ordna det!

Det var lite nervöst att ses efter så många år. Hade vi fortfarande nåt att prata om? Skulle vi fortfarande tycka om varandra? Hur är det vilande vänskap? Man brukar ju säga att man bara fortsätter där man slutande och så blev det verkligen här. Det var som att vi sågs i förra veckan. Viket kärt återseende!! Nu hade vi också klimakteriet, sjukdomar och barn som flyttar hemifrån på agendan men annars var det precis som vanligt. Jag blev alldeles varm i själen.

Här hänger vi på min fotovägg från vårt sista möte i New York. LOVE.

Vänskap, så fantastiskt det är.

Vilken nostalgitripp!! Morten Harket är 62 år gammal ”but he still got it!”. Man bun, jeans och t-shirt, inte hade han precis klätt upp sig för konserten men falsetten, den fanns kvar.

Richard tyckte det var lite förutsägbart att Take on me kom som extranummer, jag tyckte det var bra så det blev ett klimax. För det var ju ändå den låten vi alla väntat på.

Så kul att också äntligen komma till Radio City Music Hall. Verkligen fina lokaler. Allt kändes som om det var kvar i original, även toaletterna.

En kul kväll som började här med ett glas vin. Ibland är spontant bäst!

Måste skriva nåt om vår favoritplats också, Fort De Soto beach. Även om stranden totalt ändrar utseende från år till år så är det något magiskt med den här platsen för mig. Det är inte lika vackert som när vi bodde här för 17 år sedan och man kan inte längre hitta stora snäckor som man kunde förr i tiden men ändå, jag älskar att vara här!

Jag antar att jag inte är särskilt mycket för strandstolar och musik och drinkar när det kommer till att vara vid havet. Jag vill höra vågorna, känna doften och vara nykter, haha!

Vi hann vara ute två dagar i år. Tyvärr så blåste det ganska mycket men vad gör det när det är varmt och 27 grader i vattnet? Vi hade alla en egen strategi för att undkomma blåsten vilket syns på bilden nedan. Det är alltså våra fyra stolar och ingen stol är i samma riktning. Skrattade så när jag såg bilden!

Vi hade med oss grillkol och hamburgare (med extra allt!) och så klassikern färska jordgubbar med sprejgrädde.

Precis här utanför stod en gubbe och fiskade. När han kom iland frågade jag om han fått nåt? Han svarade att det hade han inte men han hade sett två baby Manatees (sjökor) och ett gäng sälar. Inga delfiner idag.

Säger alltid ”hej då” till platsen när jag åker därifrån. Men vet ju aldrig om man kommer tillbaka igen.

Tack för i år Fort De Soto.