Nelles operation gick bra

Operationen gick som planerat. Först tog de en 3D scan på Nelles huvud för att se var tanden satt någonstans. Den satt ganska långt bak i gommen och det är 50/50 om den kommer kunna plockas ner eller om den måste tas bort. Dr Chen ville iallafall försöka ge den en chans och öppnade upp, satte fast kedjan som ska dra den nedåt och nu är det bara att vänta och hoppas att hennes Orthodontist kan få tanden på plats.

Trött tjej ikväll som har ganska ont men under omständigheterna har det gått bra. She’s a warrior!

The Russian Tea Room

50-åringarna i mitt liv är många! I somras fyllde min träningskamrat Kristina 50 år och jag kunde inte vara med och fira eftersom vi hade midsommarfest i stugan samtidigt. istället bestämde vi att fira henne med en fin High Tea någon gång i höst. Vi fick vänta ända till i december med att få till det men det var värt väntan.

The Russian Tea Room är en institution i New York. På Wikipedia beskriver man restaurangen som Art Deco Russo-Continental och jag kan bara hålla med!! Önskar jag visste vad det betyder bara. Men den är över 100 år gammal och det känns som att inredningen och sättet de sköter restaurangen också är det.

Det är rött, det är guld, det är ryskt.

Vi beställde High Tea och Champagne och sedan satt vi och åt, grät och skrattade i några timmar. Som man gör med vänner. Mest skrattade vi nog åt när vi pratade om jul, till exempel vad man har för traditioner i familjen. Jag berättade om vår familj och hur mycket mat vi har på julafton. Först gröt, sedan julbord, sedan fikabord, gottebord – allt på en och samma dag. Mina vänner frågade: men vem lagar all mat? Det gör mamma, sa jag. Men vem bakar? Det gör mamma. Vem gör godiset. Mamma. Har ni tomte också? Ja!! Vem är tomte då? Jo men alltså, det är mamma!!! HAHAHA- stackars din mamma tyckte de och jag kan bara hålla med. Och värst skrattade vi när vi insåg att det är detta jag ska leva upp till i resten av mitt liv. Det är ju omöjligt om man inte är superkvinna som min mamma!!

Egentligen är High Tea bara för mycket!! Hur ska man kunna äta så otroligt mycket bröd? Men fint är det. Och lyxigt med kaviar och alla fyllningar. För att inte tala om sconesen och sötsakerna.

Så mysig eftermiddag. Bevaras i hjärtat för alltid.

Och jag ljög lite där i texten, vi drack prosecco, inte champagne (för dyrt!) men det lät liksom flottare ihop med kaviaren.

Gamla människor

När jag var omkring 20 så flyttade jag till Borgmästargatan på Södermalm. Mamma och pappa hade hjälp mig att få en bostad genom att köpa en etta i ett fyrtiotalshus i en HSB-förening. Så tacksam över det. Jag älskade den där lägenheten men det är en annan historia.

En dag när jag skulle gå hem från Sparlivs (mataffär som fanns då) så såg jag en gammal, gammal farbror som kämpade med två matkassar på övergångsstället utanför affären. Han orkade helt enkelt inte bära sina kassar. Jag gick fram och frågade om jag kunde hjälpa till och bära hem kassarna åt honom. Han blev SÅ GLAD och tog tacksamt emot hjälpen. Det tog forever att ta sig hem. Från affären upp till Skånegatan där han bodde är det en lång backe. Well, vi gick och småpratade och till sist kom vi hem. Han ringde sina barn när han kom hem och berättade vad som hänt och de blev jätteskärrade när de fick höra att jag var inne i hans lägenhet. De trodde väl det värsta om folk! Som tack fick jag en ask After Eight och jag såg honom aldrig igen.

I förrgår hände det igen. På väg hem från vår lokala affär, Fairway, passerade jag en liten, liten tant med två kassar. Hon var så liten att jag nästan inte såg henne först, max 130 cm – en miniatyr. Jag fick förbi henne utan att tänka men nåt måste ha fångat mitt öga för efter 20-30 meter var det som att hjärnan hade registrerat något annat. Jag vände mig om och såg hur hon höll sig i ett räcke för att kunna gå framåt. Kassarna såg så tunga, så tunga ut. Jag vände om, gick tillbaka och frågade om hon behövde hjälp hem. Det gjorde hon. Så jag tog kassarna och mina kassar i ena handen och tanten i den andra och sedan gick vi. Långsamt och med små, små steg i tofflor. Hon var från Thailand ursprungligen och såg ut att vara ca 100 år. Jag fattar inte hur hon skulle tagit sig hem överhuvudtaget utan hjälp. Men hem kom vi. Hon bodde inte långt från oss (36th/1st) och när vi kom in i hennes lobby så tittade doorman:en misstänksamt på mig…vem är du?

Är det verkligen så ovanligt att vi hjälper varandra i dagens samhälle? Har ni någon gång hjälp någon hem? Eller är det bara jag?

Multitasking

Tror det var läxan hon gjorde. Not!

På fredag ska hon opereras igen. Som jag berättat förut så har hon ju inte tappat sina mjölktänder utan hon har dragit alla utom en framtand som hade värdigheten att ramla ut av sig själv efter idogt vickande. Sen när mjölktänderna äntligen var borta så kom det inte ut några nya tänder. De låg och väntade uppe i käken. För 2 år sedan fick hon påbörja en behandling för att expandera gommen med en metallställning så tänderna skulle få plats att ”ramla ner”. Nu visar det sig att några av tänderna sitter så snett att de inte kommer komma ut av sig själv så nu måste de operera. Sätta en typ ”kedja” och dra ner tänderna. Stackars unge! Femton och ett halvt och inga tänder.

T A N D E N !

Äntligen är november slut

November är ingen favoritmånad för mig. Dels är det mörkt, kallt, ofta blött och man är sliten, glåmig och trött. Dessutom så gick min lillebror Björn bort i november månad, förvisso för många år sedan, men kroppen har minne. Jag känner bara sorg i november.

December däremot bjuder på lite hopp! I morse var det dax för den ”första luckan” i barnens kalender. Förr-i-tiden fick de ett litet inslaget paket varje dag men nu är det paket den 1 december och på advent i den stora strumpan. De andra dagarna är det en liten karamell i lillstrumpan. De är faktiskt vuxna snart!

Nelle fick ett par nya träningstights och Edward ett manligt läderarmband i strumpan i morse. De hade ”förväntat sig godis också”… Herregud, kan man någonsin göra rätt?

Booster

Chansade på att jag skulle kunna få ta min tredje spruta idag, ”booster-shottet”. Fick vänta en stund men till slut gick det bra. Känns skönt att veta att man gjort vad man kan för gamlingarna innan vi åker hem till Sverige över jul. Den här sprutan kändes ingenting när de stack i armen. Alltså absolut inget. Nästan så jag undrar om jag fick nåt i mig alls. Men kortet säger Pfizer dos 3 så jag får väl lita på det? Blir intressant att se hur natten blir, frossan förra gången var ju inte att leka med.

Drop-in bakom en skärm på lokala apoteket.

Annars har jag haltat runt på stan och handlat lite julklappar. Macy’s jultomte såg lite ensam och deppig ut men Frälsningsarmén hade det desto roligare.

Måndag i morgon!

Thanksgiving

Det blev inte riktigt som vi tänkt oss men det blev bra ändå. Eftersom Nelle testade positivt på Mono så kunde vi inte åka till Richards kusin som det var tänkt från början. De har extra känsliga personer i hushållet så det fungerade inte. Det smittar inte annat än genom saliv så att så länge man inte kysser varandra eller delar bestick, glas eller tallrik så går det bra men det går inte att chansa när man är sjuk. Så istället frågade vår vän Eliza om vi kunde komma tidigare till henne och det kunde vi.

Vi skulle varit 15 vid bordet men blev 13 då förkylning stoppade två av gästerna. Det var trångt men gemytligt och god mat.

Richard fick äran…

Efter maten tog somliga igen sig.

Och andra gick på promenad!

Dagen innan hade båda barnen varit på Friendsgiving. Samma koncept, man träffas och tar med sig mat och äter tillsammans och så delar man med sig av vad man är tacksam över. Kanske därför det var lite extra trötta efter maten?

Börjar man tänka på hur mycket man är tacksam över så blir man nästan överväldigad. Familj, barn, hälsa, tak över huvudet, mat, vänner, kärlek, en skinnjacka… Jag har hört talas om men känner ingen som skriver ”tacksamhetsdagbok”. Gör ni? Undrar om det gör en lite mer ödmjuk och tacksam inför livet?

Dagen efter vaknade vi upp till snö och kallt.

Vi åkte in till närmaste stad, Putnam, och strosade i antikaffärer en bra stund. Det kan vara så att vi köpte ett stort danskt teakbord som ska hämtas innan den 14/12… Lite andra småsaker fick vi också med oss hem.

Våningsplan efter våningsplan med ”stuff”

Sen var det lunchtid! Ända sedan vi var här första gången så har vi ätit på Vanilla Bean Café. Så även denna gång. Jag tog grillad Caesar och ett glas vitt.

Det ligger en vingård precis här bredvid, Sharpe Hill Vineyard, och jag älskar verkligen deras vita vin, Ballet of Angels. Inte minst för etiketten (som vi kallar Creepy Ugly Baby Wine).

Vi åkte hem redan igår, på lördag, för Richard behövde fixa en masa inför resan. Först Cypern, sedan Libanon och så Sydkorea på det. Med Omikron i hasorna… Han är testad och har fått sin booster och det ska jag försöka mig på idag. Foten är såpass bra att den går att gå på kortare sträckor, men fort går det inte.

Alla färger i ett och fortfarande svullen.
Ingen snöstorm direkt…

Idag snöar det i New York. För 1 1/2 vecka sedan tränade jag utomhus i T-shirt och nu blir det till att plocka fram dunjackan. Första advent – häpp!