Dagarna går och det är bra

Nu har det gått nästan tre veckor sedan operationen och vi kämpar på. Varje dag som inget händer är en bra dag. Nelle håller på att trappa ner sina mediciner och hittills har det gått bra. Det ska bli skönt att bli av med morfinet som utöver att vara beroendeframkallande även ger henne fruktansvärda mardrömmar. Varje natt vaknar jag av att Nelle pratar, skriker eller gråter i sömnen. Så synd om henne!

Nu kan jag också lämna Nelle själv i någon/några timmar och ta en promenad eller gå och handla. Det är härligt att komma ut litet och i helgen sa faktiskt Nelle till mig att ”gå ut du, vi kan nog behöva en stund ifrån varandra!”. Hon har rätt såklart!

Fredag och lördag var jag ute och gick med min vän Kamilla. Vi hamnade i värsta ovädret. Från ingenstans kom en svart himmel, kastvindar, vågrätt regn med vad som kändes som hagel i – det var så dråpligt så vi bara kunde skratta åt eländet.

Ikväll träffade jag min kära tremänning Linda. Vi var först ute på en långpromenad och sedan bastade vi (så varmt att det inte ens gick att sitta på lavarna) och efter det åt vi en fräsch middag, Poké Bowl. Jag köpte en latmanspickellag (vilket ord!) idag och pickade en gammal ledsen rödlök och lite gurka.

Den här bilden är från en annan kväll när jag lagade Poké Bowl men det såg ut ungefär så här. Så himla gott! Dressingen är majonnäs blandat med lite riven ingefära och soja. Pricken över i:t!

Nu ligger jag i fåtöljen och slötittar på en Beck-film på 4:an. Dax att gå och sova efter en fin helg. Den kändes nästan normal.

Nybastad och mätt i magen. Kan man avsluta helgen bättre?

Där fick jag!

Jag hittade en bok i bokhandeln som jag tyckte var kul. Jag har köpt den som present till någon jag känner så om du är min kusin och vill få en överraskning – sluta läsa nu!!

Den heter ”Orakelboken” och är en skojbok där man ska ”söka svaren hos ditt högre jag”. På baksidan står det att man ska tänka på en fråga, koncentrera sig ordentligt, låta fingrarna spela över sidorna och låta fingret känna efter vilken sida du ska öppna och där finner du svaret.

Jag var såklart tvungen att testa och tänkte snabbt på en fråga ”kommer jag och xx vara vänner hela livet?”. Här är svaret jag fick:

Hahaha! Det var då jag bestämde mig för att köpa boken. Kul va!?

En halt, en lytt och en nyopererad

Som om det inte räcker med Nellans operation så har vi lite andra ”skador” att ta hand om också. För snart två år sedan opererade jag min högra axel som drabbats av impingement som inte läkte ut av sig själv. Till sist hade det gått så långt (och jag hade själv försökt träna den så mycket) att ben låg mot ben i axeln. Det gjorde fruktansvärt ont. Ortopeden gjorde då bedömningen att det inte var någon idé att försöka med kortison utan gick direkt på operation då den var så skadad. Den här gången sökte jag vård innan det gått så långt. Jag träffade en annan ortoped idag på samma klinik som förra gången och hon gav mig en kortisonspruta på en gång då det efter ultraljud var uppenbart att jag har en kraftig inflammation i rotatorcuffen. Jag ska göra en röntgen i morgon men vad hon kunde se såg senan bra ut den här gången. Hoppas nu att smärtan ger med sig litet så jag kan får sova och kan träna axlarna som så väl behövs. Det är otroligt med svensk sjukvård. Det här besöket kostade 350:- det är typ vad en fika kostar på manhattan. Man måste påminna sig om det. Särskilt när man tänker på att Nelles operation kostade oss exakt ingenting.

Och så var det Nellan då. Hennes tråd i tandställningen hade lossnat och jag tänkte att ”det är väl bara ringa Folktandvården så kan någon skruva fast den igen?”. Men nej…såklart inte. Efter tusen samtal fick vi iallafall komma till Eastman Institutet och träffa ett proffs som fixade det på 10 minuter. Grymt imponerande.

Resten av dagen har vi mest skrotat på. Ätit tacos. Pratat.

Vi är ganska ensamma om att ha munskydd på bussen men det struntar jag i. Min unge ska inte få Covid-19 just nu så då får man göra uppoffringar.

Ja inte blir man mindre tacksam….

…av Er respons!!! Jag skulle såklart ha sökt styrka i alla mina vänner, det förstår jag nu men jag var så rädd. Tack så hemskt mycket för alla era hälsningar, de värmer. Både mig och Nellan. Hjärta hjärta hjärta.

Hur har vi det då? Bra givet de förutsättningar som råder. Vi bor i en liten etta på Gärdet i Stockholm som vi hyrt tills den sista september.

Jag har köpt två ljuslyktor och en ljusstake så vi kan tända lite ljus och göra mysigt på kvällen. Behövs i september. Och oktober… – ja hela vägen fram till april om du frågar mig!

Lägenheten har en sovalkov med en 120 cm säng och där sover Nellan. Jag sover på en bäddmadrass på golvet i rummet. Köket är litet men perfekt för oss två, allt man behöver finns.

Vi har Wi-Fi, tv och det bästa av allt bastu i källaren. Redan på sjukhuset förstod vi att det skulle bli jobbigt för Nelle att stå och duscha så jag bad Richard köpa hit en trädgårdsstol i plast och på den sitter Nelle och duschar. Både här uppe och nere i bastun.

Snyggt va?!

Utanför fönstret har vi ibland besök vilket piggar upp för vi håller oss hemma mest hela dagarna. En kortare promenad orkar hon med men det är långa dagar i varandras sällskap. Tur vi hade en ”test-period” under Corona-karantänen i våras. Tonåringar är ju inte alltid det enklaste sällskapet. Inte klimakteriekärringar heller.

Trött men med perfekta beach waves.

Neeeej hörni

…nu får det vara nog!!

Det finns så mycket att berätta om den här sommaren och det kanske kommer lite ”småglimtar” av den framöver men nu ska jag tala om varför det har varit helt tyst här på bloggen.

Jag har helt enkelt varit rädd. Jo, det är sant. Rädd på riktigt. Så där rädd ända in i benmärgen, ”att man inte kan andas-rädd”…så rädd så man gråter. Och jag kunde inte skriva om det. Varenda gång jag tänkte att jag skulle berätta om varför så tänkte jag att nu ”jinxar” jag allt…så jag har varit tyst. Att skriva på som vanligt och låtsats som ingenting gick inte heller.

Vad har då hänt?

Mitt älskade barn har gjort en jättestor operation. Planerad sedan många år, efterlängtad. Vi visste att den skulle vara stor, smärtsam och ta veckor att återhämta sig från men att den skulle vara hög risk och komplicerad, det visste ingen.

Nelle är född med trattbröst, en deformerad bröstkorg. Hennes bröstkorg har varit konkav istället för konvex. När hon var liten syntes den som en liten ”grop” i bröstbenet men ju äldre hon blev desto större blev den och var till sist som ett ”dike” hela vägen ner till magen. Lungor och hjärta var tillklämt och hennes axlar hade börjat rullas framåt av dragkraften från det kollapsade bröstbenet. Hjärtat hade flyttat sig till utsidan av bröstkorgen och skyddades endast av hinnor innanför revbenen. Man kunde tydligt känna hjärtat jobba på sidan av kroppen.

Vad har de gjort åt det då? Hon har genomgått en så kallad NUSS-operation. (https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Trattbröst) Hon har satt in två stycken metallbågar under bröstkorgen som lyfter och tvingar bröstbenet och bröstkorgen till en ny, normal form. Eftersom hon hade så grav ”missbildning” (läkarens ord) så var det en mycket svår operation med risk för hjärtat. De hade all tänkbar personal på plats och det var svårt men gick bra. Jag var livrädd.

Några dagar efter operationen.

Den 17/8 opererades hon på Nya Karolinska i Stockholm och vi bodde kvar på sjukhuset i en vecka. Sedan dess har vi varit i konvalescens med en diger medicinlista. Operationen har gått bra och igår hade vi första återbesöket och allt ser bra ut. Jag är bortom tacksam.

Det är därför jag varit tyst. Men nu är jag redo att skriva igen. Hoppas ni är kvar.❤️

Trött mamma.

Älskade sol & Storforsen

En dag med sol! Vi började dagen hos min bror och hans familj i stugan i Älvsbyn och det var helt ljuvligt att kunna sitta ute i bikini och sola en stund.

Bjuder INTE på någon bikinibild men här satt jag iallafall.
I härbret har vi vedeldad bastu.

Älven har aldrig varit så här hög vad jag någonsin kan komma ihåg. Min bror uppskattar att den bara på någon vecka höjts 1,20 meter efter det ihållande regnet. Förresten – där har jag fel, det var ju stora översvämningar i Älvsbyn någon gång på 90-talet, men då var jag aldrig hemma. Haha, det är nästan sant att jag aldrig var hemma under hela 90-talet inser jag när jag läser detta. Iallafall. Här längs älven ligger alla pappas syskons stugor. Min farmor och farfar ägde marken vid älven och gav bort tomter till sina barn att bygga varsin stuga på. Själva bodde de i ”byn” Strycktjärn längs vägen och drev jordbruk. Farfar var skogshuggare när han var ung och det var så han träffade farmor som var kokerska åt skogshuggarna. Nelle är faktiskt döpt efter min farmor, hon heter Esther i andranamn.

Idag har vi plockat lite blåbär, svamp och mest hängt. Efter middagen åkte vi upp till Storforsen för att titta på vattenmängderna som rasar från fjällvattnet. Vattnet från Storforsen rinner ju sedan förbi stugan.

Det är så kopiöst vackert här. Ett landskap som man föreställer sig endast finns i typ Yellowstone eller Rocky Mountains men som finns precis här. En av mina kusiner gifte sig här för 12 år sedan, faktiskt på dagen 12 år sedan. Jag fick höra (av en liten fågel som viskade i örat) att de skulle fira sin bröllopsdag på hotellet i Storforsen. Så vi köpte en hjärtformad box med choklad och lämnade till receptionen på hotellet med en grattishälsning från ”några som var gäster på bröllopet”. Hoppas de blir glatt överraskade.

Mindre lyckad selfie.

Hols

På både mammas och pappas sida så har syskonen byggt upp en liten ”stugby” på marken som deras föräldrar ägt. Pappa och hans syskon har stugor bredvid varandra längs Piteälven och mamma och hennes syskon utanför Boden vid en sjö, Holsvattnet. Himla kul att ha stuga tillsammans med sina syskon, önskar ibland att vi bodde lite närmare min bror så vi kunde göra detsamma.

Ikväll åkte jag och Richard till stugan i Holsvattnet, eller Hols som den också kallas. Jag har varit där mycket när jag var liten och våra barn har varit här nästan alla somrar. Skulle till och med vilja säga ALLA somrar. Här har vi badat, fiskat, plockat svamp, grillat våfflor, ätit kräftor eller bara tagit en kaffe och bulle på verandan och myst en stund. Men ikväll ville de inte följa med. Jag gissar att 17 och 14 är en ålder när det inte längre ”drar” så mycket. Vare sig stugliv eller utflykt med oss föräldrar.

När vi kom ut så var två av mina kusiner där i varsin stuga. Sån tur och lyx att få träffas en stund och prata. Uppdatera varandra om viktiga saker som Corona, jobb, loppisfynd, renoveringar, flyttar, barn, vänskap och allt annat mellan himmel och jord. Det regnade när vi kom men sprack upp i sol en liten stund när det var dax för bastubad.

Det blev en mysig afton. På bilderna ser man ju inte att det var 14-15 grader i luften och lika varmt (Läs:KALLT) i vattnet. Samt mygg.

Landmärken

Önskar att jag tänkt på det tidigare, att fotografera landmärken från våra roadtrips.

Det finns ju några självklara som till exempel denna bro vid Höga Kusten.

Rejält blåsigt över bron och bilen krängde i vinden.

Eller Y:et som konstnären Bengt Lindström gjort. Står längs E4:an utanför Timrå. Y:et är länsbokstav för Västernorrlands län om någon undrade. Vi trodde det hade med Indalsälvens delta att göra men Wikipedia gav oss svaret. Bilden lånade jag för jag tänkte som sagt inte på att fotografera.

Men även små landmärken kan vara roliga. Detta fotade jag själv. Vet ni var denna jätteosthyvel står i Sverige? Inte så svårt att gissa kanske med tanke på var vi är på väg.