För trött för att berätta ikväll men vet ni vem som vinkade åt mig igår?

Jag blir alltid lite stressy depressy före jul. Även fast jag inte har någon stress alls i år så har jag aldrig en bra känsla före jul. Det är så många måsten. Pynta. Julklappar. Glöggar. Kläder som måste vara i ordning. Städa. Gran. Adventsljus. Komma ihåg småklappar varje morgon. Lucialinne. Julmat. Listan tar ju aldrig slut. Holly jolly. När julen sedan väl kommer så älskar jag den!

I veckan har barnen ”final exams”. En hel vecka där de har stora prov i varenda ämne – på allt de har lärt sig under, inte bara året, utan senast åren. Mycket att förbereda sig inför, gå igenom anteckningar och plugga på. Edward hade sitt prov i ekonomi idag och Nelle i matte och engelska. Nerverna hemma är på bristningsgränsen.

Lucia har vi inte sett mycket av. Inte ens en kopp glögg har vi fått i oss idag men det fick vi däremot igår. Vi var hembjudna på Christmas Warming Party hos Richards tyska kollega och fru. Ute på deras takterrass serverades Glühwein, Stollen (tyskt traditionellt julbröd) och lite senare soppa med valfri dryck inne i lägenheten.

De bor i en spektakulär lägenhet i Long Island City, tvärs över floden från oss. Efteråt hade vi planerat att åka ut till Dyker Heights för att titta på all julbelysning i kvarteret. Dyker Heights är berömt för sitt överdåd av julpynt och vi har varit där tidigare med barnen men vi vill åka även i år, för sista gången (kanske?). Så vi knappade in adressen i GPS:en och hela vägen lyste det rött!! Trafik trafik trafik. Vi fattade snabbt att vi inte var de enda som tänkt på att åka dit så vi orkade faktiskt inte. Istället för en 20 minuters resa skulle det tagit timmar. Ja ja – vi har sett det förut…

Hoppas det här inte blev för tungt och deppigt och att NI haft en fin lucia.

Det här var klockan 11 i förmiddags. Nu är klockan sju och jag vågar inte gå ut. Tipp tapp…

Jag har ”träffat” Drew Barrymore!! Daytime-tv och talk shows är fortfarande stort här i USA och en av de större showerna har Drew Barrymore, ni vet barnskådisen från E.T. Hon har gjort en massa filmer även i vuxen ålder, Donnie Darko, Scream, den där ”rullskridsko-filmen”.

Så sympatisk människa! Varm, rolig, mänsklig. Spanx-vägrare (ni som vet, ni vet…) Nu är det väl inte riktigt så att jag precis träffade henne men jag var tillsammans med en vän på inspelningen av två av hennes shower, den som ska sändas 13/12 och 20/12.

Man fick inte fotografera under inspelningen och vi var till och med tvungna att STÄNGA AV telefonen så det här är taget innan…och sista bilden är smygtagen efteråt.

Jag tycker det är roligt att se hur showerna görs live. Alla scener spelas in i oordning och vi i publiken – vi klappar när vi blir tillsagda att klappa – vi skrattar när vi blir tillsagda att skratta – och vi hummar när vi blir tillsagda att humma. Mannen på scenen med Drew är en proffs-comedian som värmer upp publiken och tecknar till oss under hela inspelningen vad som ska göras. Han hade jobbat med detta i 26 (!) år.

Men vilka proffs de här människorna är! Inte många scener som behövde tas om denna dag och hon gjorde två shower på några timmar. Så imponerad.

Den här bilden från hennes Instagram kan jag väl dela iallfall? Här sjunger vi i publiken ”Happy Birthday” till hennes kock och vän Pilar. Kul upplevelse! Om någon av er är på väg att resa hit och vill gå på en show – säg till så ska jag berätta hur ni ska göra för att boka en plats. Trevlig helg!

Grand Central (och någon Kanadensisk turistbyrå?) visar just nu en installation med norrsken, Aurora Borealis – jag var såklart tvungen att gå dit och se hur de hade gjort!

Rummet var ganska litet och vi kanske var 20 personer där inne samtidigt. Taket var av speglar och på golvet var det ett ljusspel med norrskensljus som avspeglade sig i taket. Det var riktigt vackert men såklart inte som ”the real deal”. Speciellt inte om man är uppvuxen i Norrbotten och Lappland.

Här i New York finns alltid nåt att se!

Så gulliga! Minimuffin, vispad grädde, karamell och en jordgubbe.

Jag fick chansen ikväll att gå på film på Scandinavia House. Filmen The most beautiful boy in the world, en stark dokumentär om Björn Andresens liv och diskussion med filmskapare och producent efteråt. Men det mest otroliga var att diskussionen var modererad av ingen annan än Isabella Rossellini! Det är sånt jag verkligen älskar med New York, att det är möjligt.

Om ni har möjlighet tycker jag ni ska se den här filmen. Mig lämnade den mig med en ganska tung känsla men för att inte spoila nåt så säger jag inget mer.

Tänk att jag har varit i samma rum som Ingrid Bermans dotter. I minglet efteråt vågade jag inte gå fram…eller jo, det gjorde jag men då stor hon och pratade med en annan kvinna i 10 minuter och sedan var chansen borta. Jag hade så gärna velat ha en bild tillsammans med henne.

Operationen gick som planerat. Först tog de en 3D scan på Nelles huvud för att se var tanden satt någonstans. Den satt ganska långt bak i gommen och det är 50/50 om den kommer kunna plockas ner eller om den måste tas bort. Dr Chen ville iallafall försöka ge den en chans och öppnade upp, satte fast kedjan som ska dra den nedåt och nu är det bara att vänta och hoppas att hennes Orthodontist kan få tanden på plats.

Trött tjej ikväll som har ganska ont men under omständigheterna har det gått bra. She’s a warrior!

50-åringarna i mitt liv är många! I somras fyllde min träningskamrat Kristina 50 år och jag kunde inte vara med och fira eftersom vi hade midsommarfest i stugan samtidigt. istället bestämde vi att fira henne med en fin High Tea någon gång i höst. Vi fick vänta ända till i december med att få till det men det var värt väntan.

The Russian Tea Room är en institution i New York. På Wikipedia beskriver man restaurangen som Art Deco Russo-Continental och jag kan bara hålla med!! Önskar jag visste vad det betyder bara. Men den är över 100 år gammal och det känns som att inredningen och sättet de sköter restaurangen också är det.

Det är rött, det är guld, det är ryskt.

Vi beställde High Tea och Champagne och sedan satt vi och åt, grät och skrattade i några timmar. Som man gör med vänner. Mest skrattade vi nog åt när vi pratade om jul, till exempel vad man har för traditioner i familjen. Jag berättade om vår familj och hur mycket mat vi har på julafton. Först gröt, sedan julbord, sedan fikabord, gottebord – allt på en och samma dag. Mina vänner frågade: men vem lagar all mat? Det gör mamma, sa jag. Men vem bakar? Det gör mamma. Vem gör godiset. Mamma. Har ni tomte också? Ja!! Vem är tomte då? Jo men alltså, det är mamma!!! HAHAHA- stackars din mamma tyckte de och jag kan bara hålla med. Och värst skrattade vi när vi insåg att det är detta jag ska leva upp till i resten av mitt liv. Det är ju omöjligt om man inte är superkvinna som min mamma!!

Egentligen är High Tea bara för mycket!! Hur ska man kunna äta så otroligt mycket bröd? Men fint är det. Och lyxigt med kaviar och alla fyllningar. För att inte tala om sconesen och sötsakerna.

Så mysig eftermiddag. Bevaras i hjärtat för alltid.

Och jag ljög lite där i texten, vi drack prosecco, inte champagne (för dyrt!) men det lät liksom flottare ihop med kaviaren.

När jag var omkring 20 så flyttade jag till Borgmästargatan på Södermalm. Mamma och pappa hade hjälp mig att få en bostad genom att köpa en etta i ett fyrtiotalshus i en HSB-förening. Så tacksam över det. Jag älskade den där lägenheten men det är en annan historia.

En dag när jag skulle gå hem från Sparlivs (mataffär som fanns då) så såg jag en gammal, gammal farbror som kämpade med två matkassar på övergångsstället utanför affären. Han orkade helt enkelt inte bära sina kassar. Jag gick fram och frågade om jag kunde hjälpa till och bära hem kassarna åt honom. Han blev SÅ GLAD och tog tacksamt emot hjälpen. Det tog forever att ta sig hem. Från affären upp till Skånegatan där han bodde är det en lång backe. Well, vi gick och småpratade och till sist kom vi hem. Han ringde sina barn när han kom hem och berättade vad som hänt och de blev jätteskärrade när de fick höra att jag var inne i hans lägenhet. De trodde väl det värsta om folk! Som tack fick jag en ask After Eight och jag såg honom aldrig igen.

I förrgår hände det igen. På väg hem från vår lokala affär, Fairway, passerade jag en liten, liten tant med två kassar. Hon var så liten att jag nästan inte såg henne först, max 130 cm – en miniatyr. Jag fick förbi henne utan att tänka men nåt måste ha fångat mitt öga för efter 20-30 meter var det som att hjärnan hade registrerat något annat. Jag vände mig om och såg hur hon höll sig i ett räcke för att kunna gå framåt. Kassarna såg så tunga, så tunga ut. Jag vände om, gick tillbaka och frågade om hon behövde hjälp hem. Det gjorde hon. Så jag tog kassarna och mina kassar i ena handen och tanten i den andra och sedan gick vi. Långsamt och med små, små steg i tofflor. Hon var från Thailand ursprungligen och såg ut att vara ca 100 år. Jag fattar inte hur hon skulle tagit sig hem överhuvudtaget utan hjälp. Men hem kom vi. Hon bodde inte långt från oss (36th/1st) och när vi kom in i hennes lobby så tittade doorman:en misstänksamt på mig…vem är du?

Är det verkligen så ovanligt att vi hjälper varandra i dagens samhälle? Har ni någon gång hjälp någon hem? Eller är det bara jag?