Vi var framme i Stockholm vid midnatt igår så vi var ganska trötta på morgonen. Eller ska jag vara ärlig så har jag varit trött sedan vi lämnade New York. Jag hanterar inte jetlag särskilt bra och med förkylning ännu sämre. Vaknade med huvudvärk och yrsel men efter lite kaffe kändes det bättre och i morse åkte vi iväg till optikern för att hämta Edwards glasögon och så skulle han försöka testa att sätta in linser. Det gick sådär. För en del är det lite trixigt i början och Edward har tydligen en väldigt kraftig blinkreflex. Han får komma tillbaka i sommar och göra ett nytt försök.

Sedan gick jag lite på stan och tänkte handla lite på mellandagsrean. Hittade i n g e t. Så tråkigt! Allt jag ville ha var på fullpris så det blev ingenting förutom ett trepack trosor på Åhléns. På eftermiddagen så covidtestade vi oss igen, nu inför resan tillbaka i morgon. Det var ett antigentest av värsta sorten men svaret kom på 15 minuter. Vi var alla negativa så nu kan vi åka hem som planerat i morgon. Ska bli skönt att sova i egen säng.

Måste ju berätta att första sträckan (övnings) körde Edward. Från Boden med ett stopp hos min kusin Kajsa i Luleå och sedan hela vägen till Umeå. Nästan 4 timmar och det gick riktigt bra även om jag var i panik större delen av tiden. Men det är ”on me” så att säga och hade inte med Edwards körning att göra.

Nu är det läggdags. Allt är packat inför i morgon och nu väntar nästa resa. Vet ni förresten att nu får man inte ens vatten längre på flyget. 30 kr per flaska, även på långflygningar. Snålt tycker jag.

Ja det har jag såklart men på julafton och juldagen fanns det inga test tillgängliga i Boden så jag fick vänta till Annandagen med att testa mig. Fick svaret igår – negativt.

Det är ju en himla tur att det bara var en förkylning iallfall annars hade det kunnat bli väldigt tjorvigt för oss som ska flyga hem den 30:e. Vi måste ju uppvisa ett negativt test för att komma in i USA.

Det är flera i vår bekantskapskrets som har Covid just nu. Den här nya varianten verkar onekligen vara smittsam.

Var försiktiga och hoppas ni är friska!

Efterlängtad och härlig men också kantad av en tråkig förkylning. På julaftonsmorgonen vaknade jag med världens förkylning. Ont i huvudet, feber, ont i halsen och snuvig beyond snuvig. Så trist. Och oroligt i dessa tider.

Det är tur det finns god vilja och bra droger, hehe. Julafton firades enligt tradition. Frukost med gröt för den som ville, sedan en jullunch XL vid tvåtiden för att hinna se Kalle Anka på tv klockan tre.

Efter Kalle kom tomten som vanligt och han hade en massa klappar med sig trots att ”i år ska vi inte ha så mycket”…. Någon som känner igen sig?

I vår familj öppnas julklapparna en och en med start (nytt för i år, brukar vara den äldste som börjar) att den yngsta öppnar en julklapp först, sedan den näst yngsta och så vidare varv efter varv. Det tar några timmar att öppna men det är kul att få se vad alla får.

Efter julklappsöppningen är alla helt utmattade så då är det gott med ett riktigt julfika!

Inte en enda bild finns av mig på julafton och det är nog lika bra det. Rudolf och jag hade en hel del gemensamt denna jul.

Efter en 12 timmar lång bilresa kom vi fram till Boden som vi skulle igår kväll. Vi drack en kopp te, bastade och sedan gick vi och la oss och sov i nästan 12 timmar. Herregud vad trötta vi var.

Nu är det dan före dopparedan. Overkligt men också så härligt. Lata dagar – välkomna!

Edward kom inte på utsatt tid. Han skulle enligt beräknat datum födas den 10 december och visst är det konstigt att man tänker att ”då ska barnet födas” för det har barnmorskan räknat ut. Han väntade i 10 dagar extra innan han efter 36 timmars värkarbete behagade komma ut. Han är lite så i livet också. Han väntar, tänker efter och sedan handlar han. Det var en iskall vinterdag och han kom som ett riktigt conehead efter att ha legat där i förlossningskanalen (cervix) länge. Den kärleken när han kom ut. Helt plötsligt blev jag en annan. En mamma. En beskyddare. Och rädd för allt som kunde hända….

Jag pratade med en vän igår om att ha vuxna barn. Jag fattar faktiskt inte var åren tagit vägen? Småbarnsåren känns fortfarande så nära och även tonåren men allt däremellan? Vem var 8-åringen, 11-åringen? De åren har bara swishat förbi.

Jag älskar honom så mycket. Det är otroligt att se sitt barn växa upp till en helt egen individ. En ung man. Med personlighetsdrag man inte känner igen och andra som är spöklikt bekanta.

Edward – jag är så stolt över den person du håller på att formas till. Hoppas du fått med dig det du behöver av mig för att få ett liv som du är nöjd med och lycklig i. Det är allt jag önskar dig.

Grattis – nu är du myndig.❤️

Taxin full i väskor och litet med andan i halsen ger vi oss av mot Newark. Känns inte så kul att behöva ha mask på sig i, ja, hur många timmar blir det nu egentligen – 12? Först i taxin, sedan på flygplatsen och så flygresa i 8 timmar. Men hem – det ska vi!

Eftersom jag har så otroligt många bilder sparade i min telefon (alla! sedan 2015) så dyker det upp de mest konstiga bilder ibland i den där påminnelserna man får av telefonen. Den här bilden till exempel.

Den är från maj 2016 och vid första titten ser den ut som en ganska vanlig bild på Nelle som är ute och cyklar. Men om man granskar den litet…. Kolla in hennes cykel. Hur retro och liten är den inte? Och sedan zoomar ni in på gänget hon har med sig?

Vad är det här för typer? Jag skrattade nästan ihjäl mig när jag såg vilka snubbar som står i bakgrunden. Det ser ut som hon är ”leader of the pack” till det här lurviga gänget. Älskar bilden!!

Annars har de två senaste dagarna varit rätt trista. Coronan rusar även här och vi har fått ställa in roliga evenemang. Jag gick förbi granen vid Rockefeller idag bara för att ha sett den och där var det packat med folk. Inte konstigt att smittan sprids.

Christmas Spectacular med The Rockettes har ställts in för säsongen pga covidutbrott och tyvärr verkar det här ju bara vara början. Smittan i New York State är tydligen på den högsta nivån någonsin och sjukhusinläggningarna ökar igen. Men vi är än så länge friska! Vi har tre sprutor i armen och håller tummarna.

Fick rester från Richards jobbs julbord igår kväll när han kom hem. Det blev en god lunch vill jag lova.

Nystädat och färdigpackat – i morgon åker vi hem till Sverige. Hoppas julfriden infinner sig då.

Tack du uppmärksamme!!! Jag älskar att jag skrivit ”Living on a Prairie” istället for ”Livin’ on a prayer” till Jon Bon Jovis låt. Det visar vilken STORT FAN JAG ÄR!!!

Vi blev för några månader sedan inbjudna av våra vänner Mark och Elaine till en basketmatch med Brooklyn Nets på Barclays Center i Brooklyn. Vi kunde inte gå då för vi hade en annan inbjudan men frågade om det möjligen fanns någon annan chans senare. Visst svarade Elaine, titta ut ett datum så ska jag kolla om jag kan få biljetter. Vi kollade kalendern och 14/12 var ”ledig”. Perfekt sa Elaine – jag bokar till dess.

Vad vi inte visste var att Elaines bror äger en VIP box på Barclays Center. Och inte vilken box som helst utan samma box som ägaren till Brooklyn Nets och Barclays center, Joe Tsai. Elaine känner Tsai genom sin bror och kvällen var helt otrolig. Det är så här livet ska vara, hahaha! Vi åt hummer, drack fina viner i sköna fåtöljer med bästa sikten över planen och tittade på basket i världsklass. Kan man önska mer?

Kan man önska mer? ….tja, det skulle väl vara att i boxen bredvid satt *host host* ingen mindre än Jon Bon Jovi.

Senunden efter detta ler han stort och VINKAR TILL OSS!! Jag och Elaine tjöt av glädje.

Gryniga bilder ur ett live foto men ändå!! ÄNTLIGEN har jag fått se en kändis – en megakändis!! Han blev såklart uppmärksammad på arenan och Living on A Praire spelades och han filmades och visades i jumbotronen.

Alltså det var så kul – fullsatt arena och Brooklyn Nets vann efter förlängning.

Det här kvällen blir verkligen ett minne för livet! Och nu är jag Nets Fan!!