Chansade på att jag skulle kunna få ta min tredje spruta idag, ”booster-shottet”. Fick vänta en stund men till slut gick det bra. Känns skönt att veta att man gjort vad man kan för gamlingarna innan vi åker hem till Sverige över jul. Den här sprutan kändes ingenting när de stack i armen. Alltså absolut inget. Nästan så jag undrar om jag fick nåt i mig alls. Men kortet säger Pfizer dos 3 så jag får väl lita på det? Blir intressant att se hur natten blir, frossan förra gången var ju inte att leka med.

Annars har jag haltat runt på stan och handlat lite julklappar. Macy’s jultomte såg lite ensam och deppig ut men Frälsningsarmén hade det desto roligare.

Måndag i morgon!

Det blev inte riktigt som vi tänkt oss men det blev bra ändå. Eftersom Nelle testade positivt på Mono så kunde vi inte åka till Richards kusin som det var tänkt från början. De har extra känsliga personer i hushållet så det fungerade inte. Det smittar inte annat än genom saliv så att så länge man inte kysser varandra eller delar bestick, glas eller tallrik så går det bra men det går inte att chansa när man är sjuk. Så istället frågade vår vän Eliza om vi kunde komma tidigare till henne och det kunde vi.

Vi skulle varit 15 vid bordet men blev 13 då förkylning stoppade två av gästerna. Det var trångt men gemytligt och god mat.

Efter maten tog somliga igen sig.

Och andra gick på promenad!

Dagen innan hade båda barnen varit på Friendsgiving. Samma koncept, man träffas och tar med sig mat och äter tillsammans och så delar man med sig av vad man är tacksam över. Kanske därför det var lite extra trötta efter maten?

Börjar man tänka på hur mycket man är tacksam över så blir man nästan överväldigad. Familj, barn, hälsa, tak över huvudet, mat, vänner, kärlek, en skinnjacka… Jag har hört talas om men känner ingen som skriver ”tacksamhetsdagbok”. Gör ni? Undrar om det gör en lite mer ödmjuk och tacksam inför livet?

Dagen efter vaknade vi upp till snö och kallt.

Vi åkte in till närmaste stad, Putnam, och strosade i antikaffärer en bra stund. Det kan vara så att vi köpte ett stort danskt teakbord som ska hämtas innan den 14/12… Lite andra småsaker fick vi också med oss hem.

Sen var det lunchtid! Ända sedan vi var här första gången så har vi ätit på Vanilla Bean Café. Så även denna gång. Jag tog grillad Caesar och ett glas vitt.

Det ligger en vingård precis här bredvid, Sharpe Hill Vineyard, och jag älskar verkligen deras vita vin, Ballet of Angels. Inte minst för etiketten (som vi kallar Creepy Ugly Baby Wine).

Vi åkte hem redan igår, på lördag, för Richard behövde fixa en masa inför resan. Först Cypern, sedan Libanon och så Sydkorea på det. Med Omikron i hasorna… Han är testad och har fått sin booster och det ska jag försöka mig på idag. Foten är såpass bra att den går att gå på kortare sträckor, men fort går det inte.

Idag snöar det i New York. För 1 1/2 vecka sedan tränade jag utomhus i T-shirt och nu blir det till att plocka fram dunjackan. Första advent – häpp!

1,4 liter. Men priset – (gissar) detsamma!

Det har varit två långa dagar med den här förbenade foten. Vila är det som gäller i början av en stukad fot. Och som jag har vilat! I två dagar har jag tittat på American Next Top Model, Project Runway, Bonusfamiljen… (Vilken otroligt bra serie det är förresten!!)

Jag har också beställt en ”stödstrumpa” som håller ihop när man är uppe.

Men tråkigt, det har jag. Och absolut inte tid med det här heller! Jag som hade lite ”flow” när det gällde att börja handla julklappar och har så många roliga saker planerade. Och någon träning är det ju inte tal om.

Suck.

Men idag ska jag försöka julpynta litet. Richard har hämtat upp lådorna med julsaker från källaren så adventsbarnen och kanske stjärnorna kan komma på plats. Det är ingen idé för oss att ha gran i år eftersom vi åker hem den 18:e december. Jag som brukar börjat julpynta redan i oktober tycker det känns helt fel och nästan meningslöst att bara pynta för en månad, men jag antar att det ändå är viktigt att man ”håller på traditioner”. Barnen vill ha decemberkalender i år igen så det är bara att tänka ut 24 (18!) små roliga presenter till. GAAAAAHHHH!!!

Det började bra. Jag åkte redan vid femtiden till Roosevelt Island för att fira min vän Nicola som fyller 50 senare i år (på julafton faktiskt). Den här lördagen var det enda datum vi kunde enas om och kvällen började som sagt bra! Bubbel, presenter och prat om barn, klimakteriet, män…sen var det dags att ta en Uber in till Manhattan.

Vi hade bokat bord på en Match65, en fransk bistro på Madison Av. Vi har ätit här tidigare, för typ 9 år sedan, och då satt vi vid samma bord. Så fint.

Maten var superb!! Vi åt Fois Gras, bläckfisk, brysselkål och tryffel pommes till förrätt och sedan tog jag Moules till varmrätt. Med sallad och inga frites så jag kände mig ”lagom” mätt efteråt. Det här gänget var lite trötta och åkte hem efter middagen och då åkte jag ner till SoHo för att möta upp nästa födelsedagsbarn.

Vi sågs på McSorley’s Ole Ale House, tydligen den äldsta Irländska puben på Manhattan. Öppnade 1854 och luktade som att den inte städats sedan dess. Här inne var det packat med folk och man fick två öl för priset av en, vare sig man ville ha den eller inte.

Efter alla dessa öl var det skönt med en promenad hem. Vi gick genom Alphabet City, East Village hemåt tillsammans med Richards kollega och det var frisk och skönt, ingen av oss var speciellt på lyset. 350 meter hemifrån, precis utanför sjukhuset, så går vi och pratar och jag tittar mig inte för. I en liten dold grop i asfalten kliver jag snett och stukar foten nåt SATANISKT och jag känner direkt att det här är illa så jag liksom försöker parera genom att lägga mig mer och rulla, lite som en ninja, för att inte knäcka foten mer. Richard och Emilie tittade förvånat ner på mig ”eh, vad gööör du?”

Jag slog mig inte. Vi tog oss hem. Lade kyla på direkt men idag är det illa. Kommer inte kunna gå på många dagar.

Så. Arg. På. Mig. Själv. Se dig för, gamling!

Book of Mormons, vilken show! jag har fortfarande svårt att förstå hur den kan få fortsätta att spela med den story, det språk och…det innehåll den showen har. Men. Så kul att äntligen få se.

Tog man av sig masken för ett ögonblick var en vakt framme snabbt som en huggorm och lyste på en med ficklampa och sa med barsk röst ”Mask Up!”.

Vi hade ju tänkt att gå redan för 1,5 år sedan men det blev det ju inget med. Nu är Theater District och Times Square lika vibrerade och galet som alltid. New York med all galenskap, alla turister, kakmonstret och Mimmi Pigg – allt är tillbaka och som precis som förr. Som om inget hänt förutom att man måste visa id-kort och vaccinpass vad man än ska göra.

En kul kväll men vi var alla ganska slaka på fredagskvällen och det blev till att gå hem direkt efter föreställningen.

Apropå vaccin så kan vi nu gå och ta vår tredje dos. Ska försöka boka i veckan när det passar. Många blir ju sjuka även av den tredje dosen så man får väl passa på en dag när ”man inte har nåt”. Hahaha som att ”jag har nåt”.

(50-årsfest i morgon och då passar det ju iallafall inte.)

Hoppas ni har en fin helg!

…att publicera men det är ju såklart ett personligt brev så innehållet får ni inte ta del av.

Ni kommer väl ihåg när Nelle och vår tidigare Statsminister Stefan Löfven talade i FN om Barnkonventionen som blev lag i Sverige?

Hur som helst. När han var här i år på Generalförsamlingen så skrev Nelle ett brev som lämnades över till honom och han svarade på sitt allra finaste brevpapper och med en ton som är varm och bara hans.

Kudos till Löfven.

Octomoms. Vi brukade skämtsamt kalla oss det vi som bodde i The Octagon på Roosevelt Island. En ordlek med oktogonen plus att det kändes som att man alltid hade massor med barn omkring sig. Såklart en blinkning till den mamma som födde åttlingar för några år sedan. Gud hjälpe henne!

Jag har ju pratat om det förut, att det var en väldigt speciell tid med vänskapsband som verkar hålla för livet. Åtminstone väldigt väldigt länge. Den här gruppen mammor träffades igår.

Ela, längst till vänster är på besök i New York. Hon och hennes familj har bott i Genève och Annecy de senaste åren. Sen har vi Nicola som flyttade tillbaka från Amman för nåt år sedan, och så jag och Rhonda. Så fin kväll med djupa samtal om livet, barnen, känslor, framtid och dåtid.

Även om sommaren är slut kan jag inte få nog av Aperol. Måste snart byta drink till vinterdrinken, Dark and Stormy. Rom Och Gingerbeer. Har ni testat den? Så god!

Ophelia har blivit en favorit. Eftersom vi gamlingar är där tidigt är det alltid lagom hög musik (viktigt i den här åldern) och lagom med folk. Och utsikten…baren har hela våningsplanet så man kan se 360 grader ut över manhattan. Utsikten från toaletten är otrolig.

Mycket ovanligt med ett helt öppet fönster i den här staden. På 26:e våningen dessutom. Och i en bar?

Jag gissar att det är förklaringen på varför vi är trötta. Det är ett virus så det finns inget att göra, bara vänta. Nelle hade också öroninflammation så hon fick lokal antibiotika för det. Vidare ska hon skölja ögonen med saltvatten vid behov. Ögat var bättre redan i morse.

Mono. Vet ni vad det är? Kyssjuka kanske låter bekant? Visst är det så att vi har fått in Körtelfeber i hushållet. Vi har alla känt oss krassliga till och från under ett par veckor men igår vaknade Nellan med ett illrött och igenmurat öga så vi knatade iväg till doktorn. Hon har också haft ont i ett öra till och från och varit hemma både förra veckan och veckan innan det. Förra måndagen testade vi ju båda barnen för Covid då de kände sig dåliga med svullna lymfkörtlar och var trötta och hängiga. Testet var negativt så vi har liksom ”kört på”. Igår testade Nelle positivt på Körtelfeber, Mono som det kallas på engelska.

Hösten 2021 är ingen lek. Finns det inga roliga memes som beskriver detta?

Det är nåt sjukt med maten när man måste skriva ut det här.