Så typiskt oss!

Vi skulle egentligen ha kommit hem från semestern igår, på söndag. Vi hade tänkt att stanna i Charleston från fredag-söndag så vi skulle få en hel dag i Charleston och hinna se nåt men barnen ville hem och i ärlighetens namn ville vi nog det också. När man väl är på väg hem så vill man ju bara komma hem.

Vi var framme vid 21 på hotellet och hann inte se nåt annat än att Charleston var en southern beauty som vi nu skulle missa.

Efter en förhållandevis god natts sömn checkade vi ut och fick en broschyr av hotellet med de viktigaste turistmålen. Sen tog vi bilen dit. Vi kallar det power turism, och vi är bra på det, haha!

Bilderna gör inte staden rättvisa… Jag vill komma tillbaka till Charleston!! Både Charleston och Savannah förtjänar några dagar vardera.

När vi åkte runt där fick jag en känsla att det fanns något mörkare under ytan i staden. Jag sa till familjen, ”här tror jag man har problem med opioids” (…ni har väl alla hör talas om opioid crisis I USA?) ”Men mamma, sluta!!” utbrast barnen. Under semesterns gång har jag några gånger kopplat på socialarbetar-radarn och sagt till familjen att här tror jag det finns problem. De tycker bara jag är jobbig och fattar inte hur jag kan säga så. Men – här gav min radar tydligt utslag. Så jag googlade. Och – visst! Det visade sig att just Charleston hade 2020 en av de högsta förskrivningar av opiater i landet och stora problem. Häpp!

Det var sista dagen på vår resa. Vid midnatt rullade vi in på Manhattan och vi var alla glada att vara hemma.