Barnens skola, UNIS (United Nations International School) är just nu värd för er stor virtuell, internationell konferens för ungdomar över hela världen. Igår och idag har de fått lyssna på talare som Dr Anthony Fauci, journalisten Christiane Amanpour m.fl. Engagemanget är stort men man kan ju relaxa lite mer när man är remote i sin hemmamiljö.

Nu zoomar vi in…hahahahaha!!

Jag kallar den BLÄCKFISKEN!! Ergonomi at it’s finest.

Jag har fått en ny engagerad läsare med en egen blogg som hon kallar ”Snikmorsan” (Hej och välkommen Snikmorsan!!). Det är så himla roligt när för mig okända människor hittar hit, läser och kommenterar. Det är såklart lika roligt, om inte ännu roligare, med er kända, trogna – ni vet vilka ni är. Iallafall så handlar Snikmorsans blogg om att vara ekonomisk. Lära sig spara. Sniken men med glimten i ögat. Och kanske det var det som inspirerade mig idag när jag gick till frisören? Idag så färgade jag endast utväxten till en såklart mycket billigare penning. Och resultatet blev hur bra som helst! Visst kanske det hade blivit ännu snyggare om jag slingat om hela håret men jag tänkte att jag låter det vila fram till sommaren nu när vi ändå ska till Florida och får lite sol och saltvatten på ”barret”.

Bildkvaliteten på de här bilderna är under all kritik men nu har jag inga andra så det får duga. Egentligen ville jag färga håret rosa men det kräver enligt frisören: hård blekning innan och sedan sitter rosa inte särskilt bra heller så det skulle behöva underhållas och underhållas och det är ju inte min grej. Jag har färgat det rosa en gång förut och då höll det bara en helg. På landet. Jag och Richard var där helt ensamma. Inte värt!

Men visst var det fint i 48 timmar?

På vägen dit passerade jag Rockefeller Plaza. Läste för första gången vad som står på skylten ovanför ingången till Rockefellerskrapan.

Tänk vad man blir ”blind” på de saker man passerar ofta. Jag tycker verkligen texten är jättefin så därför delar jag med mig av den till er. Rockefeller var världens första dollarmiljardär och även en av de rikaste personerna genom tiderna om man räknar om värdet på hans förmögenhet i dagens penningvärde. Hade han detta som motto måntro?

Jag har ju berättat för er förut om mina hemska, hemska fötter och torra hälar. För två år sedan såg mina hälar ut så här på påsken i april och det var då jag började operation rädda fötterna”.

Förstår ni?!? Det var verkligen ett problem. Och som jag har smörjt…varje kväll och varje gång efter duschen. Spelar ingen roll vad man smörjer med verkar det som, bara man smörjer. Jag har också filat vilket såklart var den den enda lösningen för att komma ner på djupet. Och nu!! Nu kan jag utan att skämmas ta på mig sandaler i Florida om några veckor.

Det här är verkligen miraklet i en krämburk.

Hittar ingen rubrik som passar för den här dagen. I ärlighetens namn förstår jag inte var dagen tog vägen någonstans, jag har inte gjort någonting idag. Först tränat, och det var ju bra. Sedan skulle jag bada vilket gick mindre bra. Mitt i badet kom en av servicekillarna från vårt hus in i lägenheten och skulle serva våra A/C units. De har såklart huvudnyckel och jag hörde en liten knackning och sedan hur det låter i låset och en dörr som öppnas! Jag flög upp ur badet som en dränkt katt med en liten handduk virad runt kroppen (visst är det så att badlakanen känns mindre nuförtiden??). Jag var tvungen att försöka stoppa honom från att verkligen komma in i lägenheten och börja jobba då jag visste att de även skulle ta en titt på toaletterna (om de spolar ordentligt o.s.v.) och jag ville verkligen inte återuppleva de gånger jag tidigare ofrivilligt flashat med emfas. Tror inte heller att han hade uppskattat valen i badkaret.

Flashat undrar ni?? Joråsåatt….

Första gången måste vara preskriberat med tanke på att det hände i slutet av 1980-talet. Det var när Jehovas Vittnen var ute och raggade vilsna själar bland villorna i Arvidsjaur och jag var 18, kanske 19 år gammal? När dörrklockan ringde öppnade jag iförd endast trosor då jag väntade mig att det skulle vara min vän Mia som skulle komma förbi och ”göra sig i ordning” inför en utekväll på hotell Lappnia. Men. Det var Jehovas. Tror den killen fick en smärre chock. Kom iallafall inte in. Halleluja! Andra gången var när fönsterputsarna hängde i selar utanför vår lägenhet på 10:e våningen på Roosevelt Island och jag gick fräck och naken in i Nelles rum för att där möta blicken av en, antar jag, skräckslagen man med fönsterskrapa. Ridå. Tredje gången är så pinsam att jag knappt kan prata om den. Härom månaden hade Nelle smugglat in en kille i sitt rum på natten utan att jag hörde det. Jag hörde ljud från hennes rum vid 01 och gick dit, naken och arg, för att säga till på skarpen att det är ”dax att sova nu”. Stursk slängde jag upp dörren…och där sitter de i Nellans rum och kollar film. Nej. Inte kul. Inte kul alls.

Nu blev det en lång berättelse om nakenchocker. Det kanske kunde varit rubriken i sann kvällstidningsanda?

Fick iallafall ett roligt paket idag. Nya bilder till min fotovägg, bilder ur livet – de gör mig så glad!

Har ni någon fin bild på er som ni vill ha med – maila mig! Jag vill ha med alla jag känner!!

Vi har just tagit oss ur Spring of Deception och ska få nysnö till veckan.

Min vän Anette, som är del av vår Coronafamilj, är även konsul och biträdande myndighetschef på Sveriges Generalkonsulat här i New York. Det innebär, förutom en massa arbete förstås, en hel del inbjudningar till roliga event och på just det här eventet som jag ska berätta om nu – blev jag medbjuden.

Siri Berg, som jag aldrig tidigare hört talas om, var en svensk-amerikansk abstrakt konstnärinna som gick bort för knappt ett år sedan, 98 år gammal. Hon hade då bott och verkat i sin ateljé på Mercer Street i SoHo sedan 1980-talet. Nu när hon inte längre är i livet så har familjen beslutat sig för att sälja lägenheten men innan de gör det så har de öppnat upp hennes arbetsplats och hem för inbjudna besökare. Så spännande!

Knarriga golv, stora fönster och ganska gammalt och slitet men precis som man föreställer sig att en konstnär bor och lever! Hon lämnade Sverige för många sedan men hade väldigt mycket svenskt i sitt hem. Kaffepanna från kockum, dalahästar lite här och där och ljuslyktor från KostaBoda. Kaffepannan som ni ser högst upp i hörnet på hyllan i köket är faktiskt exakt likadan som den min mamma har hemma i Boden.

Många av de verk som hängde i hennes hem hade aldrig visats förut och nu försöker man få något galleri i Stockholm att ställa ut. Så perfekt att knyta kontakt med en svensk konsul då som har kontakter med kulturen.

Efteråt tog vi en lång promenad i solskenet och stannade till på en liten tapasrestaurang där vi drack ett glas sangria och åt tapas. En underbar dag!

Det är så underbart att New York börjar likna New York igen!

Ni som vet, ni vet. När vår familj firar så går vi hit! Såsen, såsen…

Jag vet faktiskt inte varför jag inte hört av mig på senaste tiden men kanske är det vårtrötthet? Det har iallafall inte varit brist på aktiviteter! Det skulle bli för långt om jag skulle rada upp alla men ett litet medley kanske ni kan stå ut med? Jag börjar kolla in kamerarullen så får vi ser var vi hamnar. Ok?

I och med att vädret blir bättre och bättre så har mina ”vanliga” aktiviteter återgått till mer normala former. Här i Long Island City (mellan Queens och Brooklyn längs East River) träffades vi ”spouses” (till Militärrådgivarna på FN-representationerna) från alla världens hörn. Att ses utomhus funkar ju och träffen var dessutom delad i två så det andra gänget sågs i Bryant Park. Snart kanske vi alla kan vara tillsammans igen.

Vi drack kaffe åt croissanter och umgicks.

Jag har länge velat besöka Morgan Library, JP Morgans bostad och bibliotek, som ligger bara nåt kvarter från där vi bor. Det är också ett museum där just nu den amerikanske konstnären Hockney ställer ut sin porträttsamling. Bostaden, biblioteket och konsten var…åååh!

Kvällen slutade i ett party utan dess like! Först lunch med X antal margaritas på en mexikansk restaurang på Manhattan och sedan vidare i über till en hookahbar i Queens…

Vi var hemma klockan 20. Bästa dagen!!

Sen har kanske det största av allt hänt…jag har för första gången i mitt liv kokat riktig palt! Den blev sådär. Potatisen här är inte samma sort som vi har hemma och inte fläsket heller. Men den fick godkänt av barnen så nu är det väl bara en träningssak?

Ska vi nöja oss så här? Nej, en sak till kan jag väl klämma in!

Våren är här!

Genom riktigt smutsiga fönster och med nya vårsneakers omfamnar jag ljuset och värmen. Vi hade 20 grader i förra veckan och idag är termometern på 0-gradigt igen. Precis som det ska vara.

Jag är tillbaka – hoppas ni är kvar.