Egentligen vill jag ju skriva varje dag här på bloggen men i ärlighetens namn finns det inte mycket att berätta. Eller jo, det gör det men allt passar sig inte i ”etern” så ibland blir det litet dött här.

Idag var en dag jag längtat efter. Alla i hushållet var borta och jag fick i en liten, liten stund vara ensam hemma. Det var underbart och jag gjorde ingenting! Provade lite kläder (ja, jag gör det ibland när jag är ensam och nu har jag en sån röra i garderoben att jag liksom måste testa litet vad jag har där), drack kaffe länge, pratade med nära och kära i telefon utan att någon tjuvlyssnade. Jag struntade till och med i träningen till förmån för ett långt telefonsamtal i lugn och ro. Vi i familjen har ju varit tillsammans (i princip) dygnet runt i nästan 1 år. Det är så sjukt! Jag undrar om det någonsin igen kommer kännas ”normalt” att träffa nya, okända människor och att kramas och ta i hand. Åka iväg på morgonen. Ta bussen. Tunnelbanan. Jag hoppas hur som helst att barnen och Richard kan gå tillbaka till skolan och jobbet snart.

Vi har fredagsfeeling här ikväll och har ätit texmex och ska titta på På Spåret. Inget utöver det vanliga men tydligen blir det födelsedagsfirande här i morgon. Iallafall så bakar Richard och Nelle tårta och jag får inte gå in i köket.

Hur har ni det?

I morse när Nelle gick till skolan sa hon till mig ”kommer du ihåg när jag var lite olycklig i Sverige efter operationen och när jag var olycklig lite här när vi just flyttat hit?” ”Ja…” svarade jag. ”Tänk vad allt kan bli annorlunda! Nu är jag så lycklig. Jag har bra kompisar, ett bra liv – allt är bara topp, topp, topp!!”.

Det är då man förstår att man måste ha erfarenhet med sig. Lära sig att så är livet. Det går upp och det går ner. Och det är normalt. Jag tror att vi – nej – jag vet att vi, vill skydda våra barn från all smärta vi kan men när ens barn säger så här så förstår man också att man inte kan eller ska skydda från allt. Man måste få erfarenheter genom livet så man lär sig. Fallet blir alldeles för högt annars om man bara skyddats från alla känslor genom livet.

Sen att man blir glad när ens barn är glada, och att det enda man vill är att de ska vara lyckliga – det är en annan sak.

Avokado. Jag som så många andra älskar avokado. Här är det inte svårt att få tag i perfekta avokados om man hela tiden plockar in och ut dom ur kylskåpet så man alltid har ett antal mogna och några på g. Hemligheten ligger i sorten. Jag köper ALLTID HASS-avokados om det finns. De är aldrig trådiga, blöta eller allmänt trista om man tar hand om dem på ett fint sätt. Hur ofta är det som man har 5 perfekta till en rejäl guacamole hemma i Sverige? Jag tycker vi ska skapa ett uppror och höra av oss till livsmedelsbutikerna, ta in HASS istället för de avocados som vanligen säljs i Sverige!

Kolla här:

Från ett ”billigt” nät – alla perfekta!

Jag har gjort en ny installation hemma och jag är sååååå nöjd…men det är omöjligt att fånga på bild hur fin den är i verkligheten. En fotovägg! Så småningom vill jag att alla vi känner ska hitta sig själva på väggen men jag fick börja så här. Det är ett företag som gör dessa bilder på en typ frigolitskiva med självhäftande tejp på baksidan så man klickar bara fast dem på väggen. Går att flytta på sen utan att det blir märken på väggen. Jag valde lite ”random” bilder med minnen från kamerarullen.

Några av dessa bilder känner ni igen om ni följt Not om Stilettos…. Till sist kanske jag täckt hela väggen! Blir så glad av alla bilderna.

Vad tycker ni? Fint va!!??!!

Hej Då!!!

Det är väl ungefär så man skulle kunna summera helgen. Lördag var vi på Guggenheim och såg en usel utställning om…jag kommer knappt ihåg. Museet var fint som vanligt och även den permanenta utställningen men den som visades hade jag kunnat vara utan. Man kan nästan säga att jag redan nu är utan den för jag har redan raderat den ut min hårddisk.

Efteråt gick vi och käkade lunch ute på en innergård som var varm och skön under infravärmens strålar.

Man kan verkligen undra om dessa nya lösningar är bättre och säkrare än inomhusservering? Lika trångt, utan ventilation, men visst – det är öppet utåt. Mysigt var det iallafall!

Söndag åkte vi ut på Long Island och gick på hajk i Cold Springs Harbor. Ingen dödsföraktande klättring på isiga berg den här gången. Mer en skön promenad i lite kuperad terräng.

I närheten av hajken låg Huntington så vi svängde förbi huset Richards farfar med syskon lät bygga till sina föräldrar och som de sedan bodde i. De utvandrade ju från Skottland så huset byggdes i skotsk stugstil så de skulle känna sig hemma. På den där murstocken satt ju det smidda ”G:t” (för Gray) som jag berättat om tidigare (https://notonstillettos.com/2012/10/22/laaaanghelg/) och som sitter här på vår öppen spis.

Jag har också ramat in två stycken fina tryck som jag köpte i Boden i höstas. Det blev jättebra så nu ska jag bara hitta en perfekt plats där de ska hänga. Har inte packat upp dem så jag inte skadar de innan de hittar ”hem”.

Kultur – motion – kultur – perfekt helg!

Resultatet. 8(åtta!!) ”en-strumpor”.

Jag sa ju för nåt tag sedan att ni skulle få se min nystädade lägenhet med färska, krispiga tulpaner på bordet nu när julen är ute. Men nä! Blommorna från julen vägrar ge upp så jag har inte köpt några tulpaner än. Men snart så…

Varje dag klagar Richard och Edward på att det luktar så illa av blommorna. ”Vad f–n är det som luktar?” ”Du måste ta ut blommorna, här luktar det som på en tysk pissoar på autobahn!!” (Tysk, really?) Mansgnäll om ni frågar mig. Hade min pappa varit här hade de stått på balkongen. Eller varit kastade ut från balkongen, haha!

Jag tänker njuta så länge de lever. Sen blir det tulpaner. Nu börjar också mina orkidéer vakna till liv. Konstigt det där att de alltid blommar samtidigt. Nån som kan förklara det?