Vädret i september har ju varit helt makalöst. Det är ju fortfarande i det närmaste sommar här i Stockholm. Vi har inte ens behövt använda jacka än utan det har räckt med en hoodie när man går ut. Tur kan man också säga, för vi hade inte mycket höstkläder med oss.

I fredags var det så himla fint väder så jag och Nelle gick ut och åt lunch här i kvarteret. Det var så varmt och soligt att vi kunde sitta ute och äta, ganska otroligt va?! När Nelle får välja blir det i princip alltid thai eller pizza hut. Tack gode gud hittade vi en thai i närheten. Vi beställde röd curry och satay och det fanns ett salladsbord med grönsallad och två stycken dressingar, en thailändsk och en japansk. Jag plockade på mig sallad och funderade på vilken dressing jag skulle välja när ägaren kom ut och sa ”you have to try my Japanese salad dressing- its so good, simple but good”. Receptet berättade hon att hon plockat med sig från Japan när hon varit där och hälsat på sin bror (om jag inte fattade fel). Hon hade blivit helt såld och det blev jag med. Den var verkligen så god. När vi gick därifrån frågade jag henne vad som var i och hon berättade att det är bara olivolja, sesamolja, soja och socker. Lite sesamfrön på toppen. Så idag testade jag att göra den. Magisk!

Den här dressingen kommer leva med oss länge som älskar asiatisk mat.

Vi lämnade Stockholm idag…och åkte till Solna! Hela sommaren har vi ju umgåtts i vår lilla Corona-bubbla i stugan bestående av oss och våra grannar (och några få andra människor som kommit och gått i olika omgångar). Nelle och flickan i grannfamiljen är väldigt nära och i sommar har Nelle haft lite ”engelsk skola” på kul vilket båda tjejerna uppskattat mycket. Idag fick Nelle en present som tack och vi bjöds också på våfflor.

Här är en förstoring av bilden i berlocken som Nelle tog förra sommaren under en lek med såpbubblor.

Vi hade en så mysig förmiddag och det var härligt att komma ut ur stan men det var en trött tjej som kom hem. Vi skulle egentligen åkt ut och hälsat på vänner i Nacka i eftermiddags men det klarade inte Nelle. Även om hon mår bättre så är hon fortfarande skör och orkar inte så mycket. Att träffa människor som man känner att man måste anstränga sig att vara social med är jobbigt och det känner man ju igen själv också. Är man inte pigg så är det närmast omöjligt. Så ikväll har vi stannat hemma och bastat. Ätit ”mexikanskt”. Och gjort just precis ingenting.

Jag köpte ju en Aleppotvål för ungefär ett år sedan när vi precis flyttat till New York och den är den enda tvål jag använt sedan dess. Den är fantastisk på alla sätt och jag kommer fortsätta använda den när vi kommer tillbaka hem. Jag tog inte med mig den till Sverige och i sommar har jag tvättat mig i sjön med det som fanns tillgängligt i stugan.

Efter operationen får Nelle bara sova på rygg. Inte vända sig, vrida sig och måste ”fälla upp sig” ur sängen helt rak i kroppen. Ganska komplicerat faktiskt men nu har hon fått in snitsen. Iallafall så har huden på ryggen tagit ganska mycket stryk av detta och vi fick ett tips av hennes läkare om detta tvättmedel för huden.

Peronormin! Har ni någonsin sett detta? Inte jag. Finns bakom disk på apoteket och man måste fråga efter det. Hudtvättmedel står det på flaskan och det är precis vad det är. Som ett flytande tvättmedel men alltså sååååå mjukt och en ljuvlig känsla på kropp, ansikte och hår. Doftar svagt av citrus och är superdrygt. Har ni känslig hud tycker jag ni ska testa. Lite dyrt kanske, 199:- för flaskan men det är 1 liter så det lär ju räcka forever.

Tyvärr inte ekologiskt och innehåller en hel del ingredienser men om man har problem med huden så tror jag på denna. Båda jag och Nelle tyckte verkligen om den.

FaceTime med New York visar hur Richard och mitt andra barn har det. Så här länge har jag aldrig varit ifrån mitt snart 17-åriga barn sedan han föddes. Kanske bra med lite träning eftersom det inte är länge kvar tills han kanske flyttar hemifrån.

Sen kan man ju undra över hans intresse och engagemang när jag ringer…

Har alltid tyckt att det är så fint med människor, mestadels kvinnor, som lyckas sätta på sig en massa bling som inte hör ihop och ändå få det att matcha. I sommar tycker jag att jag fick till nåt som passade mig. Äkta och oäkta. Högt och lågt. Till och med en liten diamant som jag fick av min kära släkting i 50-årspresent!

Så var det då dax att träffa läkaren för sista gången. Jag tror snart vi har varit på alla avdelningar på hela Karolinska (nej nu överdrev jag men ändå – MÅNGA!). Idag var vi först på ”vanliga” barnröntgen som ligger på gamla Karolinska vid Barnakuten. Där har vi inte varit någon gång tidigare och då har hon ändå röntgats flera gånger. Fattar inte varför vi skickas runt till olika ställen varje gång?Sen skulle vi till Hjärta- kärl på Nya Karolinska där tydligen Dr Al-Ameri huserar vanligtvis. Nelle låg ju inneliggande på en lungcanceravdelning (NKS) för vuxna och vi har tidigare varit på barnröntgen där. Men också vuxenröntgen! Och blodprov på olika ställen varje gång. Möten på avdelning för Thorax, cancer, Akut och bedömning, you name it! Men det här verkade faktiskt vara Al-Ameris kontor också, sort of…

Han började med att berätta att röntgenbilderna såg bra ut. Stagen sitter där de ska. Lungorna såg bra ut, hjärtat hade flyttat sig tillbaka ”in i kroppen” (från att tidigare legat alldeles för lång ut på vänster sida), kort sagt var han väldigt nöjd. Bröstbenet har ändrat lite form från den senaste röntgen vilket inte är ovanligt och inget man kan förutse så resultatet hade ändrat sig litet. Nu måste hon träna upp bröstmuskeln, ryggen. Vill ni se hur det ser ut? Klart ni vill!

När man ser den här bilden förstår man på ett ungefär vad hon gått igenom.

Synd att jag inte kan visa hur det såg ut innan och efter på ”riktigt” men någon slags integritet har hon faktiskt. Hon har gett lov att visa den här bilden om ni undrar.

Sen pratade vi om fortsatt medicinering, att inte sluta för fort. Alla narkotiska preparat är utsatta vilket känns skönt. Vi pratade också om vad hon får och inte får göra. Läkaren berättade också att det var en oerhört svår operation där alla tänkbara resurser stod stand-by. Hjärtspecialist, bästa narkosläkaren, allt de hade. Han hade själv blivit helt förstörd i 3 veckor efter operationen och trodde han fått men för livet pga att det var så tungt och svårt. Han hade fått stå så snett och lyfta upp hennes bröstkorg under så lång tid att han fått fruktansvärt ont i ryggen efteråt. Först trodde han att det var ryggskott men när det inte gick över så var han rädd att han fått diskbråck för han hade ischias och hemskt ont. Ja vad ska man säga – jag grät när jag tackade honom för allt han gjort och det tyckte Nelle var pinsamt. Så klart. Men jag är säker att jag såg lite fukt i doktorns öga också.

När jag kom hem var jag tvungen att gå ut och gå en promenad. Det var så underbart väder och jag var tvungen att rensa huvudet.

Halvvägs på promenaden fick jag ett sms av en vän som jag skulle ut och gå med ikväll. Jag hade helt glömt! Snacka om hjärndöd…förlåt mig alla som jag inte hört av mig till men jag har inte klarat av det.

Så får vi åka hem nu då? Nej, inte än. De två första månaderna är de mest ”kritiska” och han rekommenderade inte att vi åker förrän om tidigast 2-3 veckor. Även om det känns tråkigt känns det också bra. Hon är inte redo att flyga, så är det bara. Nu får vi göra det bästa vi kan av de sista veckorna här hemma. Jag kommer åtminstone sova gott i natt.

Vi är på Karolinska Sjukhuset igen. Idag ska Nelle träffa läkaren för kanske sista gången innan det är dax för bågarna att tas ut igen, om 3 år. En ny lungröntgen ska göras samt utskrivningssamtal…om allt ser bra ut. Håll tummarna för att vi får klartecken på att åka hem idag!

Halv elva träffades jag och min vän Annika idag för att ta en långpromenad på Djurgården. Jag går inte så långt bort ifrån Nelle men nu kan jag lämna henne ensam i några timmar utan att känna oro. Hon kommer upp ur sängen själv och orkar ta sig lite lunch om hon blir hungrig.

Vi gick först längs Djurgårsbrunnskanalen i det vackra vädret. Humorprogrammet ”Bäst i test” med bl.a. Babben Larsson och David Sundin spelas tydligen in där i ett hus på Djurgården. Iallafall var de där och filmade.

Sedan gick vi och åt en lunch i solen på Rosendals trädgårdar. Jag åt ungsrostad blomkål med brynt smör och lite annat gott och Annika en asiatisk macka.

Det blev en lång lunch i solen och jag tror vi båda var lite röda om nosen av höstsolen. 18 grader i skuggan! Så härligt att sitta och prata omgiven av så mycket vackert.

Kvällen tillbringade jag i en annan väns sällskap. En som karriärväxlat i vår ålder till nåt heeeelt annat. Så modig. Så roligt. Det blev en snabb öl på Valhallavägen. Sämre dagar än så här kan man ha.

…om man skulle ta och läsa på litet om biverkningarna på min nya klimakteriemedicin? (Det är både fram och baksida.)

Eller så kan man ju ha den som bordsduk?

Nelles skoldag börjar 14.30 och slutar kl 21.00 här i Sverige. Lite kämpigt är det allt när man ska planera att träffa kompisar. Men sån tur ändå för henne nu när hon gjort sin operation. Hon är inte ensam heller, flera i hennes klass har fortfarande 100% remote learning eftersom föräldrarna är rädda för Covid. Vi får se hur det blir. Tids nog kommer väl någon på skolan bli smittad och då är frågan…får hela klassen stanna hemma? Hela skolan? Nelle tror att det bara är en tidsfråga innan skolan stänger igen om man får en ny smittvåg på Manhattan. Vi har iallafall siktet högt att döma av våra loppisfynd. Den här är till Edward.

Och sjalen ovanför med små prickar (den skulle inte varit med på bilden) är till mig. Jag tycker den ser lite ”dansk” ut. Effortless, som de är allihopa. Danskarna alltså. Lite som jag idag. Not!