Fint men ändå skrämmande

Himlen igår kväll var så vacker. Det var längesedan vi hade de där solnedgångarna med röda, rosa och lila moln. Men ikväll så var det strängar av de rosa molnen som letade sig in över Manhattans skyline. På sociala medier delades bilder från alla tänkbara vinklar av staden.

Men, lite tråkigt känns det allt att veta att de där rosa, röda strimmorna är partiklar av föroreningar. Luften här i staden har blivit märkbart mycket bättre de här 2 månaderna vi har varit i lock down. Vi ser numera klart till New Jersey, genom hela 34th streeet, över Hudsonfloden och över till andra sidan. Vi kan se bilar köra med blotta ögat på vägarna i New Jersey. Och Brooklyn Bridge, som tidigare alltid varit ”skymd” i lite dis, är klar och tydlig från våra fönster på södra sidan. Flaggorna på toppen vajar i rött, vitt och blått.

Men trafiken har börjat tätna på gatorna. Ljudnivån ökar för varje dag. Helikoptrarna från The Hamptons startar och landar igen. Inte med samma frekvens som tidigare men de är tillbaka. Läste i en artikel att 420.000 människor har lämnat Manhattan under krisen. De välbärgade. Många till sina sommarhus ute på Long Island, The Hamptons. Så de där strimmorna av rosa moln är som en svans av girig, giftig kapitalism. Som letar sig tillbaka in mot staden, för att väcka den ur sin törnrosasömn.

Men visst är den fin, solnedgången.

Så ofattbart less på detta med att vara hemma

Idag har jag handlat mat, dammat, dammsugit och skurat. Så tråkigt!

Jag luktar svett. Jag har hårinpackning i håret sedan igår men en liten strimma av glädje och ett smile letar sig ändå fram nu när det luktar gott här hemma.

Nelle, hon bakar igen. Köket har jag lämnat åt sitt öde för det är ingen idé när hon är framme med mjölet. Det blir nybakade småfranskor till kvällsfikat. Många småfranskor…

Jäsningen är det inget fel på som ni ser nu när vi äntligen kan köpa jäst igen. Vad gäller matvaror så går det i ”vågor” här. Jäst och mjöl har varit slut tidigare men nu finns det åter i butik och nu är det heller inte några köer att tala om när man går och handlar. Ibland kan det vara några i kö före men det kan det ju vara hemma också. Däremot så gäller munskydd när man är ute fortfarande och många har också handskar. Igår fick jag ett nytt munskydd av en polis när mitt gått sönder. De står och delar ut engångs på promenadstråk och i parker.

Balkongen är nu så gott som ”klar”. Det blev såklart fel när vi beställde bambun. Andra beställningen hade mycket bredare bambustänger (trots att vi beställde EXAKT samma vara?) men nu orkar vi inte mer. Vi satte upp den och det blev bra ändå.

Brytpunkten.

Mattan blev inte heller som jag tänkte mig. Men ok. Vi var tvungna ta den mindre storleken för annars hade den inte rymts på balkongen men den här var så billig att den kan vi byta ut om vi vill. Det viktiga är att vi kan vara här ute. Det är underbart att sitta här på eftermiddagarna och kvällarna i solnedgången.

Tråkigt om alla blommorna dör när vi åker hem i sommar. Ska kolla med grannen om han kan tänka sig att vattna. Kan vi Co-Parent hans hund kan väl han Co-Parent våra växter. Kan man tycka? Har man träffat grannen kan man dock ha lite betänkligheter om han har intresse för kryddväxter och jordgubbar. Enligt honom själv lagar han aldrig mat. Allt beställs hem, lagat av andra.

Det var min onsdag det! Kvar på schemat är nu ett löppass, skållhett bad och middag. Och sen ska jag fortsätta titta på en ny serie som jag fastnat för – ”The Morning Show” med Jennifer Aniston och Reese Witherspoon. Har ni inte sett den så har ni några underhållande timmar att se fram emot.

Raset

Jag är inte någon som brukar springa till frisören särskilt ofta. Inte heller på massage, ansiktsbehandlingar, manikyr, pedikyr…har aldrig testat botox eller någon annan behandling. Men alltså nu. Raset är totalt. Om jag kunde så skulle jag göra allt – bara för att för en dag kunna känna mig fin!

Nu ser i och för sig alla ut så här i New York. Om man inte beslutar sig för att färga själv alltså. Jag längtar verkligen efter att komma hem och kunna gå till frisören. Detta är inte värdigt.

Jag lovade ju att berätta om mina ögonbryn också! Kommer ni ihåg att jag gjorde microblading? Det är ju Catie som vi var och hälsade på i helgen som gjort denna behandling på mig. Vi skulle gjort ”session 2” i april men det blev ju inte av på grund av Corona och i helgen ”hann vi inte”…eller glömde bort. Så nästa behandling blir Memorial weekend. Då ska jag göra en ”touch up” där färgen inte riktigt tagit. Sen ska de sitta i ungefär 2 år. Jag tycker det är superlyxigt att ha ögonbryn på plats så snart man vaknar. Ska visa det helt färdiga resultatet sen. De ska ju vila i några veckor efter behandling.

HEEEEJ IGEN!

Jag har bara inte orkat skriva. Inget är fel, vi är friska, vi mår bra men jag fastnade i texterna. Vad kan jag berätta? Det är ju knappt så man vågar berätta det men vi var faktiskt iväg och hälsade på vänner i helgen. De har liksom oss varit i karantän sedan 2 månader bakåt och vi kände att vi måste ut ur stan och träffa vänner. Så nu har vi skapat en förlängd familj där ingen är riskgrupp och alla agerar på eget ansvar. Vi har ju träffat en familj här i New York som ni vet (Margarita weekends) och nu inkluderar vi också våra vänner upstate i vårt umgänge. Vi följer fortfarande rekommendationerna. Träffas utomhus mestadels, praktiserar social distansiering (inga kladdiga swingers partyn) och lutar oss lite mot det svenska sunda förnuftet och Tegnell.

Inte deras hus. Men vackert.

På fredag eftermiddag hämtade vi ut en hyrbil och sedan körde vi upp till Carmel, Upstate New York, till min svenska lillasyster och hennes familj. Hon är ju faktiskt från Minnesota och har enligt ett sånt där DNA-test 1-2 % skandinaviskt blod.

Tittar man på den här bilden så kan man dock tro att Nelle är hennes dotter. Catie är ju modell och ca 180 cm lång. Nelle är inte långt efter nu… Det skiljer för övrigt lika mycket i ålder mellan mig och Catie som mellan Catie och Nelle.

Deras fina öppna spis.

Helgen var så skön. 25-30 grader varmt och vi var ute hela helgen. Vi kunde till och med sitta ute och äta under stjärnorna.

Slut i glasen dax att gå och lägga sig!
John, med lite hjälp av Edward(!), byggde ett bord till matsalen och där hade värdparet en ”First date” på kvällskvisten.

John, som är skådis, har också varit professionell fotbollsspelare och coach. Han tränade våra barn när vi bodde på Roosevelt Island och han och Edward tillbringade en lång stund på gräset med boll. Richard hängde också på…i lånade skor.

Kommer man ut en bit på landet så är det mycket flaggor och ”banners”, patriotism skulle man kanske kunna kalla det.

Sen åkte vi på söndagen, storhandlade på vägen hem. Mat är uppskattningsvis 20 % billigare bara man kommer ut ur New York City, bensin nästan 50 %.

Vi kommer åka tillbaka om 2 veckor då det är en Long Weekend, Memorial Day. Då kanske det blir ett dopp i deras lilla sjö. Barnen badade redan i helgen men jag tycker man kan vänta tills man åtminstone kan stå i vattnet utan att man får benmärgssmärta.

Har ni det bra?

OUTSIDE WITH NO MASK?
FUHGETDABOUTIT

Känsliga tittare varnas

Jag satt och gick igenom gamla bilder i min kamerarulle igårkväll. Läs nu rubriken igen om du är kräsmagad. Och hoppa av! Nu!

Näst sista varningen.

Mina hälar. Har ni hört talas om hälsprickor? Förhårdnader på fötterna. Alltså jag brukar ha de värsta av alla!! Fråga vem som helst som varit med mig på pedikyr. Det är som att riva parmesan från mina fötter. Sen hörde jag av någon att det enda som hjälper är att smörja. Så jag har smörjt. Varje kväll. Filat och smörjt. Filat och smörjt. Smörjt. Smörjt. Smörjt.

Nu kommer den. SISTA VARNINGEN. Lämna nu.

Det är 1 år mellan bilderna. Förra våren i april och nu i år i maj.

Tur att bilden är lite suddig.

KOLLA!!! Jag har fina fötter. Och tydligen på mig samma mysbyxor också. Så om ni skulle ha problem med…harkel…host…risiga fötter så ge inte upp.

S M Ö R J.

The Turtle Whisperer

Jag gick till parken. Lite kyliga vindar men ändå skönt i solen, precis som våren brukar vara. Jag hittade en liten skreva att lägga mig i på berget och tog fleecetröjan som kudde. Men jag kunde inte slappna av. Alltså, det var sköldpaddor överallt. Hur läskiga? Jag fick liksom för mig att de skulle klättra upp och börja bitas. Det har man ju hört talas om, att de kan bita av en vuxen persons finger!

Men jag fick en fin dag där ute i ”naturen”. Nu har grönskan kommit. Mycket av blomningen är förbi men nu är alla gröna färger som finns i full styrka.

Jag roas mycket av att gå och läsa på parkbänkarna. Så många som ”köpt” en bänk till sina nära och kära. En del har gått bort och hedras med en bänk, en del firas på sina jämna födelsedagar eller bara för att de är dem! Förvånansvärt många bulldoggar har en egen bänk i parken?

Efter sköldpaddorna gick jag en promenad. Precis när jag gick här, vid Metropolitan Museum och Cleopatra’s Needle, så tänkte jag på min vän Annika. När hon var här och hälsade på i maj 2013, så tillbringade vi en dag i Central Park på en filt. Vi hade picknick, varsin bok och någon skvallertidning hade vi säkert också. Vi drack vin och tog en skön tupplur efter något glas (så här minns iallafall jag den här eftermiddagen).

En riktigt varm dag i maj 2013.

Och precis då när jag går där, vid obelisken, så ringer Annika. På FaceTime!!! Är inte det otroligt?

Vi pratade länge i telefon om allt möjligt. Socialt arbete, Corona (duh!), hästar, jobb, ekonomi, böcker… Hon fick hänga med på promenad förbi Belvedere Castle, Bethesda Fountain, genom allén…så roligt att ”catch up”.

Sen hem till fängelset igen. Nelle hade bakat färskt bröd så jag antar att det kunder varit värre. Nu kör vi onsdag. Träning utomhus ikväll. I grupp.

Deppigt

Just nu känns det faktiskt lite tungt. Vi har haft det ok de här veckorna men för varje dag känns det mer och mer hur onormalt det är att tillbringa 24 timmar per dygn tillsammans med familjen. Ok, vi kanske går ut nån timme ibland men ni fattar. Det ser inte ljust ut vad gäller vår hemresa heller. Om SAS inte kommer igång att flyga måste vi tänka nytt. Jag längtar efter stugan, bada i sjön, gå barfota…

Om jag ska försöka dra fram nåt positivt så är det väl att man på ett sätt kommit närmare sina tonåringar. De har ju ingen annan att ”vara med” så det finns stunder då de faktiskt väljer att vara med mig. Att spela ett spel, prata en stund, laga lite mat, se en film…komma in på kvällen bara för att ge en kram. Det är mysigt.

Men jag har fått nog. Idag deppar jag. Ska försöka ta nya tag i morgon. Nu drar jag på mig träningskläder så jag kan gå ut. Tror Central Park och lite FAKE natur kan göra susen.

Vi hörs!

Fjortis!!! 14!!! Fjortis!!!

Ja må hon leva! Ja må hon leva! Ja må hon leva uti hundrade år!!!
GRATTIS ÄLSKADE ONGE!
AirForce 1, Brandy Melville…vet ni vad det är? Hm – man får lära sig lite nytt som tonårsförälder.

Att ligga och vänta. Kommer de snart? Får jag nåt jag önskat mig i år?

Det finns ingen som är så uppspelt över sin födelsedag som vår dotter. I månader innan börjar hon göra önskelistor, planerar för sitt kalas, göra egna inbjudningar, inhandla vad som behöver för en extraordinär fest med mat och aktiviteter. Men inte i år. I år blir allt annorlunda. Inga kompisar kan komma över. Ingen fest. Antiklimax. Då är det tur att det finns sociala medier – Nelle har översvämmats av meddelanden, små filmer, bilder och FaceTime med vänner och familj!!

I vår familj är födelsedagar strikt regisserade. Den som fyller år ligger och väntar i sin säng (får inte ens få upp och kissa) tills samtliga övriga familjemedlemmar kommer in och sjunger ”ja mån hen leva”. Det ska vara tårta med tända ljus. Alltid likandan tårta, en pavlova (dvs vanlig maräng) med kaffegrädde och rostade mandlar. Födelsedagsbarnet blåser ut ljusen och sedan ska alla paket som överlämnats i sängen öppnas direkt. Efter det är det frukost. Sen tårta. Man får äta så mycket tårta man vill om man ätit frukost innan.

Det finns ingen som du Nelle, vi älskar dig så mycket!❤️

Den här tårtan åt vi på kalaset.

Vi hade ett litet kalas igår med våra vänner som bor i Williamsburg. De är de enda vi har umgåtts med under den här tiden och deras dotter fyller dagen efter Nelle. Igår firade vi bägge flickorna med tårta, bubbel och sällskapsspel. En liten fläkt av normalitet.