Ända sedan vi hamnade här i New Yorks ”on pause” har vi fått höra, och innerst inne vetat hur viktigt det är att upprätthålla rutiner och normalitet fastän man sitter ”inspärrad” i sin lilla bubbla i lägenheten. Det började ju ganska jobbigt med att barnen hade påsklov i 2 veckor, för då tappar man ju liksom allt vad gäller mattider, läggtider, skärmtid o.s.v. Men jag tycker ändå att vi försökte. Frukost, lunch, middag. Träna. Duscha. Pyssla med nåt däremellan. Och så träffa våra vänner utomhus nån timme på helgen. Repeat.
Nu känner jag mer och mer hur konturlösa dagarna blivit. Allt flyter ihop. Kanske särskilt för mig som inte har något jobb att ”gå till”. På dagarna sitter ju Richard och barnen vid varsin arbetsplats och jobbar men nu tycker jag mer och mer att veckodagarna och helgerna går ihop. Vi äter på lite olika tider för alla har inte lunch samtidigt. Vi är uppe senare än vanligt för vi kan ju sova ”in i det sista”. Ingen stressar för att göra sig i ordning på morgnarna och sällan är det någon i familjen som har någonting annat än mysbrallor på sig nedtill.
När jag skriver det här är klockan 16.25 på en tisdag…tror jag. Jag har precis badat och ligger i soffan i pyjamas. Nelle ligger bredvid och även hon har pyjamas. Vi har tappat greppet! Konturerna. Det spelar liksom ingen roll längre. För första gången fattar jag hela innebörden av on pause.
Önskar bara vi visste vad vi väntar på.
Jag har iallafall skrivit in mig på en kurs på Yale. Ja, faktiskt! En gratiskurs som är så spännande. Men det ska jag berätta mer om en annan gång.
Not on Stilettos in New York 2.0 
Antar att alla väntar på flockimmunitet, eller ett vaccin…Och alla i riskgrupper får bara pausa sina liv tills dess.
Min pappa verkar aldrig förstå allvaret, trots att han följer nyheterna. Igår hade han beställt städning av lägenheten och under tiden gått till apoteket själv…Trots att han lovat att inte gå ut eller träffa någon. Han fattar helt enkelt inte. Troligen då han visat tecken på senilitet/alzheimer på senare år, så han helt enkelt inte kan ta in det. Han tillhör riskgruppen. Därmed är det nästan bättre i de flesta andra länder där man inte får gå ut. Då folk både struntar i rekommendationerna och i vissa fall inte förstår faran heller, som i hans fall…
GillaGilla
Ja det är helt rätt, det är bara att vänta.
Man blir ju tokig på gamlingarna! Jag tycker jag har hört från flera personer att våra äldre, de som vi alla andra kämpar för att skydda, slarvar! De är ute och handlar, reser på påsken och lever på ”som vanligt”. Ganska respektlöst mot alla andra. Tycker kungen sa det bra ”när allt det här är över, vem tänkte du på, tänkte du på andra eller tänkte du på dig själv…?”
När det gäller demens då blir det förstås svårare. Hoppas din pappa klarar sig. Lotta
GillaGilla
Ja det blir annorlunda men vi människor anpassar oss vilket är bra! Har jobbat hemifrån i 5 v nu och snart ska det peaka i Norrbotten. Tålamod!
Väldigt välformulerat från kungen, för det är precis så det är!
Mats och Inger verkar ha det bra och tur Mats har skotern, den används flitigt nästan varje dag! Hörde och såg honom nyss från mitt ”kontorsfönster”.
Distanskramar till er alla!
Mvh Anette
GillaGilla
Tack Anette! Javisst är det tålamodet som prövas i dessa tider. Så härligt att de kan vara i stugan, och fint att du håller lite ”koll”. Kram på distans är modellen!🤗
GillaGilla