I helgen är Nelle och Richard ute på Long Island och spelar Mud Golf med Richards släkting Reid och Co. Det är en golftävling ute på havsbotten när tidvattnet är som lägst i februari eller mars månad. Reid och hans kompisar hittade på denna tävling när de var 8 år gamla och reglerna är fortfarande desamma. Det vill säga det finns inga regler. Tävlingen startar vid soluppgången lördagen i februari/mars när tidvattnet är som lägst. Sen spelar alla som är med golf ute på havsbotten i leran (därav namnet mud golf) och när tävligen är avslutad äter alla frukost ihop. Reid och hans vänner har sina barn och barnens kompisar med sig och den nyaste spelaren är alltid vinnaren. Vinnaren får själv beställa en guldbricka med sitt namn på och sätta den på en vandringsplacket som man tar med sig följande år. Tror båda våra barn redan har sina namn där. Varje år sedan 1972 har tävligen gått av stapeln. Inte illa!
Edward är med vänner i Tribeca och jag är ensam hemma. Egentligen så skulle jag och Edward haft en myskväll bara vi två men kompisarna drog tydligen mer. Vilket jag fattar. Inte superkul att hänga här med morsan som kollar på ”Hela England bakar”, hahaha!
Tidigare ikväll fick vi ett mail från rektorn på barnens skola som rörde Coronaviruset. Skolan (United Nations International School) som är en extremt internationell miljö, där både studenter, föräldrar och lärare reser över – och har gäster från – hela världen, har fattat ett beslut att inga besökare får komma in i skolan som inte vistats i USA i minst 3 veckor utan att uppvisa symptom. Och om någon elev eller familj rest till/varit i något ”högriskland” (Kina, Sydkorea, Italien, Iran och Japan) hamnar eleven i karantän hemma i 3 veckor. Undervisningen utgår från skolan men i hemmet. Nu tycker jag det börjar kännas lite läskigt. Snart är det spring break här och vi är lediga i 2 veckor. Då reser ALLA. Inklusive oss.
Not on Stilettos in New York 2.0 