9/11

Rawalpindi, 11 september, 2001. Började som en helt vanlig dag om man nu kan kalla det ”vanligt” att som svensk kvinna bo på övervåningen i en villa i ett vanligt villakvarter i Rawalpindi utan möbler i 40 graders värme. Det här med att leva utan möbler verkar för övrigt vara en evig historia för oss inser jag nu. I allafall så hade jag precis kommit hem från en löptur i parken bredvid när det knackar hårt på dörren från lägenheten intill. Vi hade en vanlig innerdörr (normalt?) mellan våra lägenheter i vardagsrummet som vi kunde öppna och gå rakt in till varandra. Annika, som bodde på andra sidan, knackade och ropade högt ”Slå på tv:n, Lotta!!”. Vi såg det andra planet flyga in i Twin Towers och tornen falla. Hörde kommentarerna på CNN och BBC där man spekulerade om vem som kunde ligga bakom. Pakistan nämndes flera gånger och vi tittade på varandra och sa ”vi kommer få åka hem…”. Så blev det också och världen blev sig ju aldrig lik. Idag pratade jag och Nelle om 9/11. De har ju hört och pratat mycket om det i skolan men idag pratade vi också om hur det var innan. Att man inte hade säkerhetskontroller på flyget, bombhundar, att man fick ta med sig dricka på planet. Undrar om det någonsin kommer att gå tillbaka eller om vi är dömda till mer och mer kontroll? Idag minns USA och världen.