I förrgår natt kom Nelle och knackade mig på armen och sa att hon hade haft en fruktansvärd mardröm och ville sova hos oss. Kryp ner! sa jag, knappt vaken mitt i natten. Sen var hon i skolan, på träning, gjorde läxor och sen blev det kväll igen och hon skulle gå och lägga sig. Då! Kom hon tänka på mardrömmen igen. Och man kunde se på henne hur ångesten kröp under skinnet. Sen när hon började berätta så var det otroligt svårt att hålla sig för skratt till en början (men jag lyckades). Här kommer drömmen:
”…well Mom, it started that Dad turned into a very irresponsible scientist…he invented a giant, as big as the whole Octagon, (our apartment building) vacuum cleaner and started to suck up everybody!!! You, me and even himself!! But the worst part was….(och nu började Nelle gråta på riktigt!!!) …he didn’t suck up Edward. So he was outside all alone…”
Då först förstod jag mardrömmen. Existensiell ångest. Rädslan för ensamhet. Egen eller annans.
Gumman.
Not on Stilettos in New York 2.0 