Helt besatt…

…letar jag bilder på rosa hår som skulle passa mig. Jag tänker hur cool jag skulle se ut i de 5 veckor som toningen håller.

Ändå vågar jag liksom inte. Och nu har min vän, min träningsbuddy – modellen ni vet – bestämt sig för att färga SITT HÅR rosa! Hon har redan beställt färg och allt! Nu är det alltså omöjligt för mig! Jag kan inte färga det rosa efter henne och hon är dessutom så vacker. Asch, det verkar få stanna vid en dröm. Eller så kan jag fortsätta använda Nellans ”Hair Chalk”.

Hennes inspobild som jag faktiskt skickade till henne. Och hon ser liksom ut så här. IRL.

Authors Reading

Igår kväll var det dags för den årliga ”Authors Reading” på skolan, en kväll när barnen läser upp något de arbetat på under skolåret. Det är tematiskt och varje årskull har sitt tema. I år var temat poesi för Åk 3 och jag har ju redan visat er den Haiku som Nelle skrivit. Utöver Haiku hade barnen också skrivit två andra dikter som de framförde på en liten scen och med mikrofon. Det var en underbar liten föreställning och jag tror att det här året var bäst av alla, kanske för att vi inte behövde stressa från klassrum till klassrum eftersom det här är något man bara har i Junior School. Edward går som ni vet i Middle School och han var hemma och spelade fotboll. Vad annars?

På vägen hem åkte vi förbi Empire State Buiding och Macy’s, en sådan vacker aprilkväll. Ett härligt avslut på veckan.

Det konstigaste

I hela mitt liv har jag varit kort, 160,5 cm. I passet står det 161 cm för polisen i Arvidsjaur var bussiga och bjussade på en halv centimeter uppåt. 

Folk i allmänhet brukar tycka att jag ser längre ut än vad jag är och jag tror att det kanske har att göra med att jag är ”proportionelig” i kroppen, inte för korta ben, inte för lång överkropp, stort huvud, långa vader eller nåt annat avvikande. Utan HELT NORMAL. Min husläkare här i USA, Dr Resnick, ville till och med kontrollmäta mig vid den årliga läkarundersökningen för att överbevisa mig att jag inte var så kort som jag sa. ”Hmm, you look taller” var hans svar när han mätte upp 160,5 ståtliga centimetrar.

För några helger sedan drog Richard fram tumstocken ur lådan för att mäta barnen. Han brukar göra det när barnens kläder börjar likna Vanhedens byxor (Ulf Brunnbergs karaktär i Jönssonligan, ni vet!) och mycket riktigt hade de ”dragit iväg” på längden. Måste vara ”sola i Florida”! Iallafall så mätte han mig också och nu ska ni få höra det konstigaste. Jag är inte längre 160,5 cm. Jag är 163 cm! Han mätte TRE gånger för vi var båda ganska överraskade att det gått åt det hållet.
Förklara det om ni kan?