Månad: januari 2015

Jag fyllde visst 45!

Men nu ligger jag verkligen efter med bloggandet. Kanske för att jag fyllde ”supermedelålder” härom dagen och nu är på väg i nedförsbacken. Allt går långsammare – och fortare på samma gång. För visst måste man ju tänka att 45 är halvtid. Om man har tur. Alla blir inte 90!!
Morgonen inleddes med sång. Och paket. Och tårta. Jag älskar hur alla familjer har sina traditioner och hur rigid man är i dessa på något vis. 

45 blev smyckenas år. Jag fick ett halsband med pärlor, ett armband i silver från Efva Attling (med inskriptionen SIC ITUR AD ASTRA) och ett hänge, ett Return to Tiffany’s-hjärta i silver att hänga i en kedja. 

Vid lunchtid blev jag inbjuden på bubbel av vännerna i huset. Mera presenter! En ansiktstvätt, ett läppglans, ett träningsprogram (T25 på sticka) och en handkräm. Så tacksam för dessa vänner!!

På kvällen var vi barnvakter och åt tacos (det var ju ändå fredag!) och popcorn i sängen. Mysig dag men jag tycker det är makalöst konstigt hur fort det gick mellan 30 och 45. Det känns som om det var igår jag fyllde 30.

Snowmaggeddon blev till…ingenting

Vilken hype. Scare. Överdrift Juno var. Något snowmaggeddon blev det inte tal om och även om jag vaknade några gånger i natt av att det blåste kraftigt så kom det kanske en decimeter snö i NYC in alles. Så klockan 8 i morse öppnades tunnelbanorna och trafiken ställdes på igen och allt var som vanligt. Med det undantaget att ingen jobbar förstås. Och inga skolor är öppna.

I morse åt vi en långfrukost och barnen var ute ett par timmar och lekte i snön. Jag har tränat. Edward har bakat. Den här dagen har varit ungefär som en vanlig söndag.

Juno

Det är vad man har döpt monsterstormen till. Richard blev släppt från jobbet redan efter lunch och barnens eftermiddagsaktiviteter i skolan var inställda. Under dagen så skickades det ut ett meddelande om att stormen ger alla ledigt i morgon och det blir en så kallad ”snow day”. Vid midnatt ska stormen kulminera och man väntar uppemot en meter snö. Men staden är beredd. Tunnelbanan är stängd, vägarna är ”stängda”. Nu är det bara vänta och se.

Min dag idag har annars varit ganska effektiv. Promenerade och styrketränade på morgonen, städade, tvättade och handlade så vi är beredda tills i morgon. Bakade Paleo-bröd och lagade Västerbottenslax. Vi drack också ett glas vitt. Lite lyx när familjen får en extra ledig dag ska det väl vara?

Glömde

Glömde berätta att på Randall’s Island ligger det ett stort mentalsjukhus precis som det ju gör/gjort här på Roosevelt Island. Vi bor ju i New Yorks första mentalsjukhus, The Octagon. Iallafall hittade jag den här vägskylten (på infartsvägen till ön) när jag promenerade runt litet när Edward tränade.

Man kan gissa att vägnamnet är en kvarleva från den tiden sjukhuset byggdes…

Tidig start

Vi var uppe med tuppen i morse, jag och Edward. För att hinna ända bort till Randall’s Island (en ö i East River utanför Harlem) där hans helgträning hålls så måste vi ta 7.15-bussen hemifrån. Med båt skulle det ta ca 5 minuter att åka dit men kommunalt, med buss-linbana-buss, tar det en dryg timme.

Skylinen från Randall’s är lika vacker som från vår ö och det var en fin morgon så det var inte så farligt jobbigt att stiga upp. När vi sedan kom hem vid lunch så hade Richard och Nelle också kommit hem. De var i Connecticut igår och firade släktens födelsedagar, alla tre tjejer i familjen fyller år i januari. Liksom jag!
Iallafall så bestämde vi oss för att göra en utflykt när vi ändå hade bil så vi åkte ut till Rockaway Beach i solskenet. 

Som ni ser var det inte läge att klä av sig men surfarna hade ändå hittat dit, den låga temperaturen till trots.

Det är ju bara så härligt att vara på stranden, oavsett väder. Ljuset är alltid fint. Och man blir alltid glad när man hittar en fin snäcka.

Helgen är slut. Dags att varva upp inför veckan…

”Var är mina gympakläder, mamma”, ”Oj, vi hade visst Franskaläxa till i morgon!”
….ni vet hur det är.