Tråkigt tråkigt tråkigt

Nelle är krasslig. Inte sjuk-sjuk men tillräckligt för att vara hemma från skolan och idag hade jag TVÅ superroliga saker inplanerade. Först och främst så har Edward sin avslutning i skolan med en pjäs, eller dans, eller något liknande…som jag missar. Det är ju heller inte en ”vanlig” anslutning utan nu avslutar de Junior School och går vidare till Middle School. Mellanstadiet. Här innebär det rent praktiskt att man byter våningsplan i skolan och såklart även alla lärare. Man får ta mera ansvar, hålla tider själv, ha koll på vilka läxor man har, man har skåp… Oj oj, jag kan knappt fatta det. Att han blivit så stor? Hur som helst kommer jag missa avslutningsfesten. Surt. Tur att Richard är hemma (i USA) och kan gå. Annars hade jag nog tvingat iväg Nellan till skolan idag. Feber/Magsjuk eller ej.

Det andra jag missar idag hoppas jag kunna ta igen senare i veckan. Jag hade nämligen planerat att träffa en gammal brevvän. En penpal!! Kommer ni ihåg den tiden när man hade brevvänner? Sent 70-tal, tidigt 80-tal. Jag hade brevvänner över hela världen men det var en speciell brevvän som inte bara var en brevvän utan också blev en riktig vän. Vi skrev hundratals (ja, jag tror faktiskt det!?) brev till varandra och vi brevväxlade i åratal. Vi var till och med och hälsade på varandra på sommarloven. Ett år kom hon och hälsade på mig i Mörön, utanför Luleå där vi bodde då, och en sommar åkte jag ner till Linköping och hälsade på henne. Jag tror vi stannade i en vecka var och när jag tänker på det nu, sådär 35 år senare, så tycker jag nog vi var ganska modiga som gjorde det! Vi åkte ju faktiskt till en helt ”okänd” familj! Jag gissar att våra föräldrar gjorde en grundlig intervju innan men ändå? Tufft kan jag tycka, vi var inte mer än 10-12 år…eller till och med yngre?
Sommaren jag var i Linköping minns jag väl än idag. En sak som var otroligt spännande och märkvärdigt som jag minns det var att min vän och hennes familj bodde i LÄGENHET! Port som inte alltid var öppen, trappuppgång…jag tyckte det var fantastiskt. Jag kände på riktigt ingen annan som bodde i lägenhet. De hade balkong och där satt vi och tittade ut och lyssnade på musik. Tomas Ledin ”Sommaren är kort” var låten och varje gång jag hör den än idag, så förs jag tillbaka till den där balkongen och underbara sommaren i Linköping. Och nu ska vi få träffas igen. Den här gången med egna barn i samma ålder. Det är så otroligt att man kan nästan inte tro att det är sant. 
Så nog är det lite surt att Nelle är sjuk just idag. Men vi ska få till det ändå. På något sätt måste det gå. Och då ska jag INTE GLÖMMA BORT att ta en bild så ni får se!

2 reaktioner till “Tråkigt tråkigt tråkigt

  1. Fint skrivet Lotta – ska bli hur kul som helst att ses igen! Prata ifatt 32år kan väl inte vara några problem för oss eller?! Kram.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s