Månad: maj 2014

Korvarna

För länge sedan såg jag ett kollage som någon gjort av en massa bilder lik den här ovan, ben i luften som ligger och solar med varierande bakgrund. Ungefär lika originell som den klassiska fotbilden i samma kategori:

Iallafall kan ja numera aldrig tänka på något annat är varmkorvar när jag ser de där ”benbilderna”. Visst ser det ju som två varmkorvar som ligger och solar sig? Så himla fult!

Här blev det just molnigt och jag ska gå in och fortsätta dammsuga. Ikväll är det avslutningsfest på fotbollen med grill och snacks. Jag längtar så in i norden efter sommarlov. 1 1/2 vecka kvar. Stå ut!

Jag hittar liksom inte rätt rubrik

Och därför har det inte blivit något skrivande de senaste dagarna. Det har hänt HUR MYCKET SOM HELST, men jag får inte ner det i skrift. Så nu ”kastar jag mig bara upp på hästryggen” och börjar igen. Om det nu är någon som fortfarande vill läsa om mitt vardagsliv…

Jag började min dag idag med en långfrukost med min vän N. Vi brukar ses någon gång i månaden vid 9-tiden på morgonen på något trevligt fik i stan, och sen stanna där tills vi pratat färdigt. Det kan bli ganska länge… Ibland blir det före lunch och då går vi hem, ibland blir det efter och då gör vi en ny beställning från lunchmenyn. Lyx! Verkligen. Idag pratade vi mycket om vänskap. Hur det är när man lever som expat, om valda och icke valda vänner. Det är verkligen inte som hemma där man väljer sina vänner och sedan håller fast vid dem. För det första så kommer det ju och går folk hela tiden. Alltså, det ligger ju i själva expatlivet – man flyttar. Ofta. Så det blir så att man ibland får en grupp människor ”serverade” som sina nya bundsförvanter. På gott och på ont. För det är kanske inte alltid man skulle valt dem som vänner hemma. Vi konstaterade dock att vi båda såg oss som CHOSEN FRIENDS. Så det var ju tur. Här i NYC är det förstås lite annorlunda. Det är en så stor stad. Jaja, nog om det.

Helgen var intensiv. Det var långhelg i USA (Memorial Day) så vi var lediga på måndag också. Vi har haft fest, Edward har sprungit ett femkilometerslopp, det var varit födelsedagskalas, barnen har åkt skridskor, vi har tränat, det har varit poolpremiär, fotboll. Fullt upp och 30 grader varmt. Helt underbart om ni frågar mig. Lite bilder från helgen.

Men det finns också saker i livet som bekymrar. Och då hittar orden inte alltid sin plats. Det är inget som ni behöver oroa er över. Det är bara livet.

Mitt nattygsbord

Hur ser erat ut? Ser ni dammet på lampan!?
Väckarklockan har stannat på 17 minuter i 9 vilket inte alls stämmer. Egentligen är klockan 23.20 och såklart borde jag ha sovit sedan minst en timme tillbaka. Men det är härligt att vara vaken sent ibland. Att vara vuxen och välja att ligga och läsa för länge, att se på en film, att titta på ett program till fastän det är läggdags. Kanske, eller såklart, jag också kan unna mig den lyxen när jag inte ska upp och jobba i morgon, det förstår jag. Men ändå – att vara vaken sent, ensam, är en härlig frihet! Tycker jag.

You’re so fat! You’re so fat!!!

Jag har glömt att dela med mig av den här händelsen som hände förra veckan. Mamma och pappa var på MoMa och jag och min kompis M var ute och promenerade i Central Park. Helt plötsligt när vi går där, kommer det fram en man till mig, eller kommer fram och kommer fram, han mer rusade mot mig och pekade med handen på min mage och halvskrek ”You’re so fat! YOU’RE SO FAT!!!”. Sen gick han vidare muttrandes något om kvinnor och träning. Så fräck va? För det första så är jag faktiskt inte särskilt fet, iallafall inte så fet att någon skulle behöva ropa det till mig i parken. För det andra om han nu tyckte jag var för smal och var ironisk så stämmer det ju inte heller. Han var helt enkelt uppretad på kvinnor i tights. Patetisk.

Och för det tredje så är den egentliga anledningen att jag glömt att berätta det här att vi såg Mr Perrrrrfect springa förbi oss i parken precis efteråt och det överskuggade liksom allt annat. Vi gick där och filosoferade över att vi aldrig sett någon megakändis jogga där i parken. Och då kom den här mannen springandes förbi…. Det var ungefär som Pamela Anderson i Baywatch på 1990-talet. Det gick i slow motion, han var URSNYGG, vältränad, perfekt svettig, lite skäggstubbig och kollade på oss och log när han joggade förbi. Han visste precis.

En ganska, för att inte säga mycket, obehaglig överraskning

Jag var ju till tandläkaren idag. Tanden som jag rotfyllde hos rotspecialisten för några veckor sedan skulle få en permanent krona och så skulle jag kolla en tand till som besvärat mig. Tydligen är det så att mina tänder och tandrötter längst bak i munnen ”går in” i bihålorna och därför när jag blir förkyld så får jag tandvärk. I tanden som varit ”öm” fanns ingenting konstigt alls – ingen karies, ingen spricka, ingen inflammation. Nothing. Men ont som f-n gjorde det och jag fick förklaringen att den är ”hyper-sensitive” och antagligen sammankopplad med bihålorna. Så var det med det. Finns inget att göra. Sen satte hon på kronan och så var jag klar. När jag skulle gå berättade receptionisten att jag maxat ut min försäkring och skulle få betala dagens besök själv. 642 dollar, tack! VA?!? Vad menar du, den här behandlingen är ju redan godkänd av försäkringsbolaget??

Ja, det kanske stämmer säger hon,
men nu har du nått ditt maxbelopp på försäkringen ($2350) och resten får du betala själv, out of pocket, som man säger här. Inte kul och nu får den där sista fyllningen vänta ett år med att bytas ut. Fy vad deprimerad jag kände mig när jag gick därifrån.

Vilken dag!

Hela den här dagen har varit lite upp och ner. Morgonen startade med ett meddelande från min moster hemma i Sverige att min andra moster stått och väntat på flygplatsen i Luleå på mamma och pappa som hon trodde skulle komma hem idag. Någonstans på vägen hade det blivit ett missförstånd i kommunikationen för de åker idag och kommer inte hem förrän i morgon. Jobbigt läge. 

Sen när de då väl skulle åka så blev det missförstånd med taxin. Den kom som den skulle, klockan 13.30, och jag frågade om den var beställd till Newark? Javisst, svarade chauffören och iväg åkte mamma och pappa. När jag sen kom tillbaka in i huset, efter att ha vinkat av dem, så sa receptionen att de hade kallat tillbaka taxin mina föräldrar satt i  för det var någon annans taxi. 30 sekunder senare kom deras taxi, bilen packades om, och sen var de iväg igen.
Som om det nu inte skulle vara nog med det så fastnade jag i hissen på väg hem! På tredje våningen dog den bara och dörrarna var stängda. Allt jag kunde tänka på var att jag ville hem till Edward som låg ensam och sjuk hemma. Men jag ringde på nödknappen, fick svar och hon guidade mig hur jag skulle göra för att nödöppna hissdörrarna och sedan var jag både ute och hemma. Vilken dag! 
Jag har också varit med Edward till doktorn och tagit ett halsflussprov. Det var negativt så nu är det bara att vänta ut viruset. Och så har jag tränat. Nu har vi fått ihop en liten grupp på 5 personer som tränar cirkelträning. Så himla kul! Jag känner mig stark och gör nu 30 burpees!!!
Klockan 8 var vi alla i säng ikväll. Jag ska smygäta några After Eight i sängen med gott samvete och i morgon kommer Richard hem och jag ska till tandläkaren igen.