Månad: januari 2014

Tagen på sängen

Strax efter FEM gick Nelle upp för att börja göra i ordning för min födelsedag. Hon vet precis var vi har fina servetter, ljus till tårtan – och hon var fast besluten om att ”även om pappa inte är hemma så ska vi fira dig som vanligt på morgonen, mamma – det är ju så vi alltid gör i vår familj!”. Och visst, hon har rätt, men ååååhhhhh vad det var tidigt. Men barnen kom in och sjöng, delade ut presenter och födelsedagskrona och sen åt vi tårta. Precis som alltid! Det var väldigt, väldigt fint.

Jag blir verkligen rörd när jag förstår hur viktigt det här är för barnen. Och att det här är en tradition de med största sannolikhet kommer föra vidare i sitt liv. Mer och mer blir jag varse hur sambandet, ”barn gör vad du gör, inte vad du säger”, stämmer. Och då blir jag lite ledsen över att jag bråkade på dem igår, hm. Men vi är väl alla mänskliga tänker jag och nu ska jag njuta av den här kärleken från mina barn idag.
Och av mina fina presenter! Titta vilka fina brickor mamma gjort till mig:
Och en ny kokbok från min vän C:

Och finast av allt:

44 år idag!!!

Så var man gräsänka igen…

Richard är i Afrika i nästan 3 veckor och Lisa åkte hem igår. Tyst och tråkigt (ja, inte när barnen är hemma förstås!) men också lite skönt. Ibland kan det vara härligt att vara ensamvarg och jag tror faktiskt Richard känner likadant när jag och barnen är i Sverige på somrarna. Men inte för länge, för då blir det inte kul alls. Längta lagom är melodin!

Den här veckan bjuder dock på lite logistiska utmaningar. Fotboll idag, i morgon, torsdag och lördag. Play date i stan på fredag för Edward… Tandläkaren för hela familjen i helgen. Ensam om läxläsningen, hämtningar och lämningar… Det kommer bli en del sena kvällar och jag gillar verkligen inte det för då är vi alla trötta och griniga på fredag, veckans bästa dag. Men det lär gå det med, som alltid.
Polar Vortex III – nu även inomhus.

What else…

Lördag. I lördags hade vi en ganska lugn morgon. Vi fick veta att barnen och Richard var i backen och hade hur kul som helst så det var ju kul att de också hade kul, som oss. Nelle är tydligen ”a natural” på skidåkning och trots att det här bara var andra gången hon åker så svischade hon själv ner för backarna utan problem.

 
Jag och Lisa hade lite av en strosardag och på kvällen var vi ute och gjorde Orchsrd Street i East Village ”osäkert”, ha ha!!! Fyra fyrtioplussare!!! Första kortet är taget på en ny källarklubb som heter Botanical Lab och de andra på restaurangen där vi åt. 
Mina fina vänner fick till och med restaurangen att sjunga Happy Birthday!! Det är ju snart min 29-årsdag igen.
Söndag. MoMa och Edward Hopper-utställning. Vi var där i nästan fyra timmar med fikapaus och det är så underbart med all modern konst. Den här familjen gjorde störst intryck på mig när det gällde den konsten som inte hör till de permanenta utställningarna – otäcka va?!
Sen såg vi som sagt Hopper, tyvärr inte James Dean och Norma Jean men ändå.
All denna konst alltså…

Visst var det Marcus!

Javisst var det Marcus Samuelsson, Red Roosters ägare på bilden. Han var hur trevlig som helst, kom fram och hälsade på sina gäster vid borden, tog i hand… Vi sa att vi kom från Sverige såklart och då stannade han en stund och frågade hur vi gillade maten och om vi inte skulle komma ner på nattklubben senare. Det var verkligen en upplevelse det stället….och Harlem som sådant. Det första som hände när vi kom fram till 125th Street i Harlem (ja, vi tog tunnelbanan…) var att tre svarta killar ropade till oss direkt vi steg ut på trottoren från tunnelbanan, ”HEY GIRLSCOUTS – isn’t it time to get those cookies now?!?”… Vi var i Harlem och fick en hälsning, en varning, här hör ni inte hemma, blondies!


Men kvällen var så kul! Stället är verkligen som det beskrivs, ”vibrant”! Mycket blandft publik men vi två blondiner var i minoritet. Är ni i stan rekommenderar jag ett besök här.

Bloggen lider, bloggen lider…

Det är inte så att vi ligger på sofflocket och rullar tummarna de få dagarna som min vän LISA är här. Tvärtom skulle jag nog vilja säga!

Lisa kom alltså sent i onsdagskväll. Norwegian var som vanligt (?) försenade så hon var inte här förrän runt klockan ett på natten. Träligt Norwegian.
Torsdagen tillbringade vi på stan med lite shopping och ”njuta av atmosfären”. På eftermiddagen var det som vanligt läxläsning, middag och träning och sedan gjorde ni något som var fantastiskt kul. Vi var på en elevkonstuställlning där min vän Marielos ställde ut en tavla (och går på konstutbildning). Nelle och hennes bästis, som är Marielos dotter, var också med och det var verkligen kul att se hur kul tjejerna tyckte det var!
Marielos fick sin tavla såld. För $1500!!! Hon har målat tavlan högst upp av bilderna, den i turkost/orange/gul/röd färg. Så kul!
Sen igår hade vi tänkt åka ut till Woodbury Common outlet men det krånglade lite med bilen så vi blev kvar i stan istället. Vi åkte ner till downtown och gick på 9/11 Memorial. Det var INGA köer så på inder 30 minuter hade vi skaffat biljett, gått igenom alla säkerhetskontroller, sett ground zero och gått ut. Har aldrig hänt förut. Men kylan och Polar Vortex II har sina fördelar.
Det var is i bassängerna….
Resten av dagen – maratonshopping – vi var möra när vi kom hem klockan sex kan jag säga. Lite guaccamole och grönsaker i kistan, en dusch och sen ska jag berätta var vi gjorde på kvällen. Ni kan få se en bild här och gissa vem den här mannen är. Jag var så satans feg som inte vågade gå fram och be om en bild tillsammas. Och då kom han ändå fram och pratade med oss och skakade hand!

Längtan en del av livet

Jag har svårt att vara nöjd. Inte så att jag inte är tacksam och ser vad jag har och är oändligt glad över det, nej det är jag, men jag har svårt att vara nöjd. Nöja mig. Så att säga.

Jag har alltid velat bo i New York. Nu gör jag det och ni ska tro att jag älskar det! Om jag visste att vi skulle bli kvar här så kanske min känsla varit en annan och jag kunde slagit mig till ro och varit lite nöjd ett tag men nu vet jag ju att vi INTE ska vara kvar och då kan jag inte låta bli att tänka – ”nästa gång vi flyttar – då måste jag bo i sekelskifte”. Och så börjar jag planera för det. Och längta. Fastän jag inte ens vet var vi ska bo när vi flyttar hem! 
Kanske är det en drivkraft den där ”onöjsamheten”? För att man inte ska stagnera och bli uttråkad. 
Kanske är det rastlöshet?
Kanske man behöver saker att längta till, fastän de inte är en realitet ens?
Jag vet inte men det är ju en himla tur att jag lever med en man som är likadan. Det är väl så att vi löst börjar formulera nästa 8-årsplan… (Känns för övrigt mycket konstigt att tänka sig att i slutet av den kan vårt äldsta barn vara på väg att flytta hemifrån).
Hur fungerar ni? Sitter ni och är nöjda hela dagarna?
PS Jag är otroligt glad över att få bo här i staden som aldrig sover om någon misstolkade det.