Jag kan skriva om vädret hur många gånger som helst

Det. Kan. Inte. Bli. 21. Grader. På.  Söndag. Det är ju helt orimligt!


Det känns också helt orimligt att jag i morgon har ett barn som fyller 10 år. Den här tiden för 10 år sedan låg jag på BB och väntade. Det var så spännande och skrämmande på samma gång. Första barnet. Skulle det bli en pojke eller en flicka? Hur lång tid skulle förlossningen ta? Skulle barnet vara friskt? 

Sen var han här och allt var så självklart. Jag var hans mamma. Edwards mamma. Han såg ut som en liten gubbe, röd och skrynklig och det är verkligen sant att naturen skapat en särskild funktion med hormoner för att mammorna ska älska och skydda sin avkomma från sekund 1. Så fort han var född så visste jag att jag skulle gå i döden för denna lilla kille om det behövdes. Så stark var kärleken. 

Nu har han varit ”min” i 10 år och jag vet att han bara är till låns. Från och med nu så kommer han bli mer och mer självständig och behöva mig på ett annat sätt än tidigare. Jag måste backa. Och släppa. Och finnas där. Jag har mina egna föräldrar som förebilder. Jag tycker jag hade mycket frihet i en stor famn. Jag har alltid känt att jag kan ”vända hem” om jag stöter på problem. Eller bara vill berätta nåt. Så hoppas jag att mina barn också kommer att känna. Att de alltid, alltid kan komma till mig, mamma, om det är något. Det är konstigt men man blir ju aldrig bara vuxen. Man är ju alltid någons barn också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s