…det här? Vad sägs om en VANLIG sko?

Idag var jag och gjorde min magnetröntgen. Det var ganska precis INTE som när man tittar på ”House” eller ”Grey’s Anatomy”. Inga hörlurar med klassisk musik, inga snygga doktorer som satt utanför och oroade sig eller tittade på mig genom någon filmkamera. Och det lät något överjävligt. Klaustrofobi drabbades jag tack och lov inte av även om det var allt annat än pleasant att åka in i den där tuben.

Nästan varje dag är det något i skolan. PA-meetings, föreläsningsfrukostar, olika uppträdanden, matte-dagar…listan är oändlig. I maj kulminerar det och idag var jag trots min något skruttiga hälsa tvungen att gå på Nellans ”Spring Sing”. Alla barn i Åk 1 hade tränat in några sånger som de framförde för stolta föräldrar. Sen åt vj alla en brakfrukost i 40-gradig värme. Jag lämnar det så.

Det är tråkigt att vara sjuk. Dubbelt tråkigt är att det verkar som om vår hushållerska slutat samtidigt.

Två gånger om året kan man se solen gå ner genom Manhattans gator som löper mellan Hudson och East River. Manhattanhenge kallas ”fenomenet” och idag är det ett av dessa tillfällen när vi skulle kunnat se en solnedgång på 80th Street från våra vänners terrass. Vi hade planerat in varmt, härligt väder med lite champagne och tilltugg. Om inte vädret varit detta förstås.

Det var av den här anledningen jag tvekade inför att berätta om mitt ”tillstånd”. Idag har det varit en riktigt dålig dag och vem vill läsa om det? Jag hade så ont i natt att jag var vaken mer eller mindre hela natten i fruktansvärda smärtor. Jag har självmedicinerat med Citodon och känt mig helt väck idag. Jag har pratat med min doktor och fått grönt ljus på att äta Naproxen trots att det gör blödningarna värre men det är det enda som hjälper. Det är den här förfärliga smärtan som gjorde att jag sökte läkarvård i första läget för den går bara inte att stå ut med utan medicin. Man vill bara ligga i fosterställning och gråta. Min snälla vän M var här och höll handen en stund och sedan tog jag mig samman litet och ringde min doktor samt bokade tid för röntgen. Magnetröntgen. En av frågorna jag fick var om jag har klaustrofobi. Det har jag aldrig haft men när jag tänker på att vara instängd i ett trångt utrymme med svåra smärtor så gör det ju inte det hela lättare precis.

Arg över att man i år ändrat reglerna i vår pool. Nu får vi bara ta in två gäster i månaden. Punkt. Vi kan alltså aldrig bjuda över en familj på grill och bad en dag. Nej – två besök (personer) i månaden är max. Man har instiftat ett Gestapo-system med id-kort så det går inte ens att fuska. Utan kort kommer man inte in. Arg så jag kokar över det. Jag är också arg över att poolen endast håller 18 grader hur inbjudande den än kan se ut på bild.

Här brukar man säga att Memorial Weekend är startskottet för sommaren. Jag är benägen att hålla med. Nu börjar det – nu kör vi – hej, sommaren!!!

Men där fick jag tji! Det här är två stycken renlasson som barnen fått i present.

De är MYCKET SPARSAMT använda. På grund av rådande omständigheter… inte mycket renar på Roosevelt Island, helt enkelt. Men i förra veckan kom en delegation med unga norska samer till UNIS för att berätta om hur det är att leva som urbefolkning. I Åk 2 jobbar eleverna med urbefolkningar och sätter upp en stor pjäs i slutet på terminen som handlar om indianer. Förra året var jag och min väninna Annika och såg den pjäsen där Edward, som ju då gick i 2:an, spelade ”Totem no 3”, ha ha! Behöver knappast säga att han var inte leading actor.

Hur som helst – när jag fick reda på att samerna skulle komma till skolan skickade jag med dessa två lasson med en pojke som bor här i huset så han kunde visa hur samerna fångar sina renar. Som en kul, lite oväntad grej. Och jag undrar om inte samerna var de som blev mest förvånade!?

…bjuds man ibland på riktiga naturupplevelser. Det här fotot är taget på en morgonpromenad tidigare i veckan.