Aldrig. Hund.

På onsdagar har barnen svenskundervisning efter skoltid, kl 15-16. UNIS erbjuder hemspråksundervisning på över 90 olika språk och det ryms inom ramen för After Care (fritids med personal) i skolan. Igår klockan 15.10 så ringer barnens svenskafröken till mig och frågar om Edward är med mig, om jag hämtat honom i skolan. Nej, svarar jag – han ska vara med DIG på svenskan? Då berättar hon att han inte kommit till svenskan (Nelle är där) och att hon kollat med After Care-personalen och att han inte är där, de har kollat med bussen och att han inte heller är där samt att någon sagt att ”hans mamma var här och hämtade honom”. Panik! Ringer till skolans kontor och ”larmar”. De kollar med After Care som svarar samma som de sagt till svenskfröken. Blir kopplad till Edwards huvudlärare. Hon svarar att det sista hon sett är att han stod på lekplatsen och ”väntade på bussen”. Sen vet hon inget mer. Och bussen hade de redan kollat! För säkerhets skull ringer jag bussen för att dubbelkolla. Inget svar. Skickar sms.

Alla letar i skolan, toaletter – överallt! Edward fanns ingenstans. Blir oerhört rädd. Tänk om. Tänk om. Tänk om någon… Kan inte ens tänka tanken.
Går ut för att vänta på bussen. Enda rimliga är att han kan vara där. Då ringer ”busstanten”.
-Nej, han är inte på bussen han har ju svenska idag!!!

Då blir jag helt kall.

-CHECK EVERY SEAT OF THAT BUS IF HE IS ON THERE. BECAUSE IF HE IS NOT, HE IS MISSING!

Då får jag till svar, efter 4 sekunder av ren och skär skräck, ”Oh, he IS on here. He was in the back!”

Då börjar jag gråta.

Jag är så glad att jag inte behövde uppleva en förälders värsta mardröm.

Central Park är verkligen stadens lunga. Det var underbart att promenera i parken idag. 25 grader varmt, folk låg på gräsmattorna och solade. Man ser hur träd, buskar och blommor bara väntar på att spricka. Karin Boyes dikt känns levande på ett sätt som aldrig förr.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

/Karin Boye

Det är lite som att ha en baby. Äta, sova och bajsa. Och hur gullig som helst. Men aldrig, aldrig ska jag ha hund. En katt kanske men en hund. Aldrig.

Under soffan.

Jag kan inte tro att det här är sant! Alla som känner mig vet hur rädd jag är för hundar. Djur i allmänhet, hundar i synnerhet! Och nu har jag sagt ”ja” till att vara -hundvakt! Till en liten valp som heter Dog Hammarskjöld!!! Hur kan man säga nej till det (jag kan faktiskt tänka mig 1.000.000 anledningar men den här gången kunde jag inte) när en vän är i nöd?

Jag har två MARDRÖMSHISTORIER på nära håll om folk som varit hundvakt där det slutat med ”lätt högt blodtryck” för vakten.
1) min mamma var en gång hundvakt till en jycke som satte i sig en plastpåse, höll på att kvävas och dö ( om jag minns rätt) och sen fick mamma kallsvettigt vänta tills påsen kom ut den ”naturliga vägen” någon dag senare.
2) min granne här i huset var hundvakt till en vovve som fick en autoimmun sjukdom, började bajsa blod och höll på att dö. Sen fick grannen skaffa klippkort hos veterinären, mata kortison var tredje timme dygnet runt och passa en hund som var hungrig som en Björn (av allt kortison).

Ser ni mönstret? Nu ser jag fram emot ett dygn av skräck. Hos mig. Men man ska utmana sina rädslor heter det ju.

Skräck.

Utmana.

Skräck.

Utmana.

Kanske lite tjatigt att prata om vädret men…från permafrost…till DET HÄR! På en dag?!? 20-25 plussgrader i skuggan känns iallafall mer som mitt element.

I morgon ska jag och min väninna M ta en lång och härlig Power Walk i Central Park. Som väderprognosen ser ut just nu så ska det bli 26 grader varmt i morgon. Overkligt om ni frågar mig. I år tänker jag ”hänga med” på växlingen från en vinter-till vår-till sommar-park. Förra året vid den här tiden väntade vi möbelleveranser och jag rännde runt och handlade. Kastruller och tallrikar. Dammsugare och tapeter. Bestick. Toalettborstar. Ett hem har verkligen mycket prylar… Sedan hade vi gäster och efter det var det redan högsommar. Nu har vi också gäster men i ett mera färdigt hem och jag ränner inte runt och letar skarvsladdar och lasagneformar. Det blir en härlig vår i år och nästa laddning gäster kommer på fredag!

…ja det är våren! Som har kommit igen.

Köpte platåsneakers! Men utan bling…har kanske blivit vuxen? Näh.

…så provade jag allt mitt nya smink. I myskläder, mitt i tvättstugan, middagsmaten. Men ändå, jag tycker färgerna är ganska bra?

Och nu vet ni inte om jag är ironisk eller inte, eller hur?