…att lägga upp bilder på bloggen. Vilken otur! För i morgon ska jag på Katie Couric Show och ”träffa” deckarförfattarinnan Patricia Cornwell. Kul va!?!

För några veckor sedan skickade jag in en förfrågan om biljetter till inspelningen och jag fick dem! Så i morgon klockan 10.30 sitter jag i publiken till en av USA:s största talkshows. Ok, här kommer erkännandet…jag har ingen aaaaning om vem denna Katie Couric är, ha ha! Jag vet att hon har varit ett av de stora nyhetsankaren och sedan några år har hon en talkshow…men mer än så har jag inte googlat. Men det ni ska inte tro att det är att bara gå dit. Nej, det är en lång lista om hur man ska vara klädd: klara starka färger, inget svart, grått eller beige. Inga mössor eller andra konstiga saker. Inga mönster på kläderna, logos. Fina ”dress shoes”…. Jag känner pressen. För min del blir det grön eller blå kofta. Min ”vinter-garderob” består nämligen till 95% av svarta eller grå kläder. Möjligen att jag har något i den pigga färgen marinblått.

Jag ska berätta hur det var i morgon. Sen blir det Letterman.

Idag blev det en långpromenad minsann. Jag och min vän M startade direkt i morse med siktet inställd på en PW i Central Park. Vi brukar ju gå nästan varje morgon runt ön (tar 45 minuter) så vi tänkte att det blir ungefär dubbla tiden idag om vi går en snabb loop i parken. Vi gick också förbi yoga-studion där vi har ett månadslångt medlemskap (jag fick det av henne i födelsedagspresent!) för att kolla in när vi ska börja. Blir nog nästa vecka som det ser ut i våra kalendrar just nu. Men sedan fortsatte vi bara gå…upp till Harlem, ner på Upper West. Vi tog en kaffe, gick in på i l’Occitane och fick en ”ansiktsbehandling”, dvs vi lät dem demonstrera hela deras arsenal av produkter på oss och fick med oss hela fickan full av prover. Sen gick vi den långa vägen hem och var hemma klockan ett. En dryg fem timmar lång promenad i solen! Det känns i benen…

Förresten har jag inte berättat vad jag fick av mina underbara nya vänner i födelsedagspresent. Jag fick dels det här prova-på-medlemskapet i en månad i en yoga-studio, dels ett set med duscholja, bodylotion och handkräm från Sabon, dels ett presentkort på Bliss! samt en vattenkaraff till nattygsbordet. Jag älskar er mina vänner. Nya som gamla.

Jag har tagit flera bilder idag i parken som jag ville visa er men de går inte igenom…jag måste ringa supporten sen ska jag visa. Parken är faktisk vacker på vintern också.

Varför ska de alltid, ALLTID bara göra ”en gång till” av allt? Bara ett hopp till, bara en kaka till, bara ett program till, bara en minut till… Fattar de inte att det driver oss föräldrar till VANSINNE??

Vi var i Bryant Park och åkte skridskor efter en lång sovmorgon i morse. Båda barnen åker riktigt bra med tanke på hur lite de kunnat träna i år och Richard är superstolt för han kan nu göra både stoppsladd och översteg. Hihi. Och vi och vi förresten, jag åkte faktiskt inte. Jag är så rädd att skada mig i knät eller höften att jag faktiskt bangar vanliga skridskor nuförtiden. Jag har inte tid att skada mig. Och så kul tycker jag inte att det är heller. Runt runt i en rink med ett hav av ungar och turister…jag vet inte. Hade det varit långfärdsskridskor hade det varit en annan sak. Nå, det är tur att vi är olika Richard och jag. Så barnen får prova på det mesta menar jag.

Vädret bidrar inte med någon vidare vårkänsla idag i New York. Det är mulet, grått, rått och cirka 8 plussgrader. Jag har varit ute på en promenad på eftermiddagen. Edward har spelat fotboll. Richard har gjort sin spanskaläxa och Nelle…ja, hon har varit sitt vanliga soliga jag. En ganska vanlig söndag i staden som aldrig sover.

Nu ska jag titta på Oscarsgalan. Svenska ”Searching for Sugar Man” fick just en Oscar, om ni undrar.

Det är ÅÅÅÅÅR sedan jag tog i penslarna men idag fick vi ett ryck Nelle och jag. Jag målade en bild inspirerad av något jag sett i ett heminredningsreportage för 100 år sedan (kommer inte ihåg var) och sedan testade jag mina tryckbokstäver. En bit kartong från IKEA, lite färg och text. Så blev det såhär. Richard undrade om det var inspirerat av engelsmännens tribut efter andra världskriget och jag såg ut som ett kryss. Såklart tänkte jag på knark. Vi har verkligen våra egna världar min militärman och jag, socialarbetaren. Ha ha ha!

Nelles målning är underbar. I en helt annan liga såklart. New York, sett genom en sexårings ögon. Jag älskar den redan. Det är en BJÖRN på Queensboro Bridge, bara en sån sak!?! Varför kan man inte vara lite mera fri som vuxen?

Det här är sällan, eller aldrig, jag gör. Tar ett glas vin i min ensamhet. Men – ikväll känns det på något vis helt ok. Edward och Richard är på fotboll, Nelle blev bjuden på middag hos en kompis och vi hade en öppnad vinare (sedan en vecka tillbaka) i kylen som måste drickas upp eller kastas…så då passade jag på kan man säga. Att ta ett glas vin medan jag lagar mat.

Men visst är det lite känsligt det där med att ”dricka i sin ensamhet”? För mig så känns det i hela mig som att något ”saknas”. Vin för mig är festligt. Festligt är fest. Fest är människor som träffas (med fördel de man tycker om) och umgås. Och här någonstans dör ekvationen om att ta ett glas vin i sin ensamhet. Vad är liksom poängen? Man vill ju inte bli full – själv? Visst är det gott, men det är ett glas tranbärsjuice också…

Präkt-Ulla, eller?

Vi har verkligen haft en härlig semester och det känns som vi på riktigt har ”laddat batterierna” för att orka med ett par månader vinter till. Sen att den känns för kort…det är en annan femma.

Vårt flyg går klockan sex i morgon bitti så det kommer bli en tidig och jobbig morgon. Men vi har packat så det är bara att gå upp och åka. Tack gode Gud för att barnen är lite större nu…

När vi lämnade Fort Desoto i eftermiddags så slog det mig att vi kanske ALDRIG kommer tillbaka igen. Till min favoritstrand. Då blev det sorg i hjärtat för mig. Och jag brukar inte ha separationsångest.

Dagen i bilder:
(Fokus är på vinet som ni ser!)

Vår absoluta favoritstrand i Tampa. Då och nu. Det är egentligen ett naturreservat för fåglar och stranden är ”orörd” och oexploaterad. Såklart på ett amerikanskt sätt så det finns både duschar, toaletter och grillplatser…

Vi har verkligen inte varit några äventyrare den här resan. Vi har bara gjort sådant som vi vet att vi gillar, åkt till alla våra gamla favoritställen – kort sagt levt som vi gjorde när vi bodde här. Men det kanske också är lite av tjusningen. Igenkänningen…alla ”kommer du ihåg”, ”känner du igen” och så vidare. Hur som helst så älskar jag den här livsstilen de har här nere. Hittills har vi inte träffat en enda otrevlig människa på den här resan. Och ingen klädd i enbart svart, grått eller beige. Sånt påverkar en människas sinne.

Manatees, eller sjökor som det heter på svenska, stod på schemat idag. I utkanten av Tampa ligger Tampa Electrical Plant och där är tydligen sjökornas hem. Iallafall på vintern när de behöver varmare vatten. Detta ”visiting center” är öppet november-april och man är nästan alltid garanterad att få se dessa bjässar.

Jag tror vi var där i max 20 minuter för faktum är att sjökor inte gör så mycket väsen av sig. De ligger mest där och ”spelar döda”. Men, som alltid när man gör eller ser något nytt, det är kul att ha gjort. Och gissa hur gamla sjökorna är? 45 miljoner år! Man har hittat fossiler av sjökor som styrker detta. 45 miljoner år, inte konstigt de var trötta.

Men allt vi kan tänka på är havet och stranden (utan sjökor) så nu drar vi dit och spenderar eftermiddagen där.