Lunch med väninnorna

Direkt efter ”familjeåterträffen” i Vossburg bar det av till Quitman. I Quitman som är närmaste stad ligger skolan och det är där jag träffade mina väninnor Terrelynn och Angie. Vi bestämde att träffas inne i stan (efter de varit i kyrkan såklart) och äta lunch tillsammans. Ja, Richard och barnen också såklart. För att hitta och känns igen varandra så möttes vi på stans största parkering. Det var ett kärt återseende. Vi åkte till ett ställe som hette Skidmore’s vilket var lite som en bättre skolmatsbespisning. Vällagad ”Country Cooking”, kyckling, potatismos, bönor, sötpotatis, majsbröd, okra, ris, dumplings, coleslaw…allt möjligt. Enda drycken var iste. Sötat eller osötat. Allt i en miljö som var…skolmatsal. Men good enough!

Vi åt tillsammans och upptog samtalet där det slutade för 25 år sedan. Konstigt, men så är det ju med vänner. Det kändes faktiskt helt ok att träffas efter så lång tid och vi skrattade mycket. Lite skvaller fick jag också höra och dessutom sprang vi på en annan kompis som berättade att en ”High School Reunion” är i vardande. Planerad till den 2 juni nästa år! Blir det så så kommer jag gå. Vilken grej.

Vad mer kan jag säga. Vi var 17 då och är 42 nu…

OMG

Jag vet inte var jag ska börja…den här dagen har varit fullspäckad! Jag försöker ta det i turordning. Och i olika inlägg. Jag börjar med morgonen.

Efter vi varit på kyrkogården åkte vi till Ms Lois hus och skulle se om någon jag kände bodde kvar där. Ms Lois hus var ”bommat” och man kunde se att där har ingen bott på länge. Mitt emot bodde ”förritiden” Ms Lois son och barnbarn men eftersom sonen låg bredvid Ms Lois på kyrkogården så kunde han ju knappast bo kvar. Vi körde dock dit och gick och knackade på. På gården kom en pojke i 12-årsåldern fram till oss och frågade vad vi ville. Jag berättade att vi sökte en person som brukade bo här tidigare som heter ”E.W.”(i södern gäller alla möjliga förkortningar och smeknamn, han heter Edward Wesley). Vänta litet, sa pojken och gick in i huset. Ut kom sedan en man som tittade på mig i en sekund och utbrast ”Ann what are you doing here?!”. Det var E.W.:s bror, John-John. De bodde kvar!!!

Vi pratade en stund och det visade sig att E.W. hade flyttat men att deras mamma bodde kvar. Mamman, Ms Martha, var en av de människor som hjälpte mig när jag rymt från galningarna längre bort i byn. Hon berättade att hon bara för några dagar sedan tänkt på mig och undrat var jag höll hus. Så vi stannade i några timmar och tittade på foton, uppdaterade oss om nuläget och pratade minnen. Vi ringde till Tess, äldsta barnet, som också var en god vän till mig då. Och så gick och tittade på Ms Lois hus som blev helt förstört i Stormen Katrina 2005. Ett stort träd föll rakt över huset och knäckte tak och murstock. Inuti var det bara ett utrivet skal. Helt förstört som ni ser på bilderna. Så sorgligt. Ett hem så fullt av kärlek nu helt…dött. Dött på fler än ett sätt.

I ett av rummen hade det nämligen bott en pojke som tragiskt gick bort i en bilolycka 2007. Bara 7 år gammal. Rummet stod på ett vis orört. Det var sorg skrivet över hela huset. Barnet var E.W.:s son.

Det var ett besök med både glädje och sorg. För mig också på många sätt en påminnelse om hur otroligt olika liv vi lever. Men att jag faktiskt levde där ett helt år. Och största överraskningen fick jag höra av John-Johns fru. Och det var att flickan i familjen som jag bodde hos först, galningarna, hon rymde sedermera också hemifrån hennes sista år i High School. Wow! Jag blev så glad för hennes skull.

Sen blev Richard hundbiten av deras Grand Danois och Nelle osams med dottern i familjen och då var det dags sjappa. Vilken morgon….

Vossburg, Mississippi

Det är med blandade känslor jag kommer tillbaka. Det första vi gjorde i morse var att gå ut på kyrkogården och titta bland gravarna. Det var inte svårt att hitta Ms Lois grav då det är en liten kyrka med en liten kyrkogård, bara några enstaka familjer. Jag bannade mig själv för att inte ha tagit med blommor eller ljus så vi (jag och barnen) lade ner ett par snäckor på gravstenen som dekoration. Och så sa vi ”hej” och ”hej då”. Hon var verkligen en av de snällaste människor jag mött. Hon öppnade sin dörr när jag rymt från min värdfamilj…men det är en annan historia.

Rest In Peace Ms Lois.

Framme

Jag var utbytesstudent i Mississippi 1987-88. Jag bodde hos Ms Lois som skulle varit 104 år i år om hon levt. Hon dog 1999 (tror jag det var) och hon vilar på den här kyrkogården bredvid den här kyrkan. Vi vilar lite bredvid henne ikväll för vi sover på kyrkans parkering. Det blev så sent så vi kunde inte gärna knacka på hos någon för att fråga om vi fick campa där (och inte hann vi dricka Moonshine heller…). Men för mig känns det ändå fint. Jag ska leta reda på hennes grav i morgon.

Vi var också här

Ni ser hur vi är klädda va? Det är iiiinte varmt i Florida just nu. Och inte heller i Mississippi dit vi är på väg ikväll. Men vad gör det när vi blivit hembjudna till min gamla High School-kamrats trailer på Moonshine. Och ja, det är sant på riktigt. Jag ljuger inte. Överdriver inte. Det. Är. Sant. Vi är i hillbillie-land nu och det ska bli så kul att komma ”hem”. Här var jag utnytesstudent i ett helt år.

Bilder i morgon.

Men kom ihåg, ”what goes on in Mississippi stays in Mississippi”. Eller var det Las Vegas?