Batteriet på iPhone 5 suger. Om ni undrar.

Suger. Suger. Suger.

Edwards klass har varit på utflykt idag och jag följde med som klassmamma, alltså som en medhjälpare till ”Fröken”. Mitt uppdrag var att hålla reda på min lilla grupp om 7 elever så de inte kom bort. Fröken påpekade noga att vi två mammor som följde med var både ”utvalda” och ”privilegierade” som fick följa med på detta kulturevenemang. Åh herregud, vilken press!

Men det gick bra. Vi tog oss ombord på bussen och in i salongen. Och hem igen. Vad kan jag säga om konserten? Hm… Det var en sjumannaorkester som spelade Stravinskij och en fyramannadockteater som parallellt uppträdde med Historien om en soldat. Kanske lite högkulturellt för en skock 9-åringar om ni frågar mig men sen kan man ju fundera på om det inte är en bra motvikt till Disney-Light-världen som de lever i i övrigt.

http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Historien_om_en_soldat

Läser om mordet i Arvidsjaur. Så hemskt, så onödigt, så fruktansvärt. Jag kommer inte ihåg att någonting liknande någonsin hänt i Arvidsjaur så det kommer pratas om händelsen länge. Och jag förstår att det är ett samhälle i chock och sorg idag.

Men så läser jag tidningen här. Jag läser att det igår var EN VÄLDIGT OVANLIG dag i New York City. Inget mord. På hela dagen. Har tydligen inte hänt på mycket, mycket länge. Men det är som vanligt, summan av delarna är konstant. Eller hur var det? Kanske summan var större..? Hur som så går det tydligen på ett ut.

Och för att ni nu inte ska bli så nedsvärtade av deppighet av det här så visar jag på bilderna min nya ”hairpiece”. Mitt hårsmycke alltså, jag har inte behövt skaffa tupé än. Lite glamour behöver vi alla och jag ska ha på mig den på julafton. Mörkgrön klänning(ni ser den i bakgrunden) och mörkturkosa skor med gulddetaljer. Fint va!??

Julgranen, Tony Bennet, Mariah Carey, Rod Stewart…kanske skulle gått ändå. Bilderna är från tv:n.

Idag var det ”Christmas Tree Lighting” i stan. Den stora julgranen vid Rockefeller Center tändes och alla de stora varuhusen visade upp sin julskyltning. Jag var där idag på dagen och tittade på förberedelserna men alla har avrått oss att gå dit ikväll. För mycket folk. Och man ser inget. Så vi stannade hemma ikväll och går någon annan dag när det inte är så mycket folk.

Vad trist det är, eller hur? Att man inte kan gå på sådana här tillställningar i större städer. Det är alltid för mycket folk, för trångt, för kaosigt. Ingen kan se, ingen har kul. Men det är heller ingens fel. Det bara är så det är. Man får välja. Sina krig.

Sitter och beställer mat och ska köpa paprika. $1,49 för vanlig gift-paprika och $3,99 för ekologisk. Nu blir det helt plötsligt en samvetsfråga. Ska jag betala MER ÄN DUBBELT så mycket för den rena paprikan eller ska jag peta in gift i ungarna? Och kunde de iallafall ha satt olika bilder på paprikorna så man fick uppfattningen att man köpte en bättre paprika om man valde den ekologiska. Det är exakt samma bild!

Klart jag valde giftfritt i slutändan. Hur handlar ni? Styr samvete eller plånbok?

Jag berättade ju att jag skulle träffa en kompis från ”förr i tiden” härom dagen. Och så lovade jag att uppdatera er. Nu gör jag det.

Först av allt, hon ville inte vara med på bild. Jag respekterar det men kan berätta att jag tyckte hon var sig PRECIS LIK även om hårfärgen var en annan och att det såklart gått 22 år. Det är få människor som inte åldrats alls på 22 år, mig själv inkluderad. Men på det stora hela var hon sig precis lik. När vi var små så var hon målvakt i mitt fotbollslag och lustigt nog så var det rörelser från den tiden när hon var målis som jag kände igen på en gång när vi först träffades vid linbanestationen på Manhattan. En målvakt måste göra sig hörd och förstådd med kroppsspråk och den här tjejen har ett rikt kroppsspråk. Iallafall så har vi nu träffats söndagkväll, måndag på både dagen och kvällen och fortfarande har vi inte hunnit prata färdigt. Det är mycket  man måste igenom när man inte setts, eller faktiskt hörts heller för den delen, på så lång tid. Som det ser ut så flyttar hon hit vid årsskiftet. Jag tror jag kommer kunna få henne att ställa upp på bild då och jag hoppas att vi kommer få många tillfällen att fylla i luckorna över åren. Tills dess så är det kanske några av er som vet vem jag talar om. Och jag konstaterar att det är verkligen kul att ha återfunnit en saknad vän.

Det är bra att ha vänner från andra delar av världen. Precis som vi vet hur hjortronen eller åkerbären i norr ser ut när de är mogna så vet de längre söderut när en ananas är mogen. För mig har det här alltid gått på chansning. Den finaste ananasen åker med mig hem och sen är det ett lotteri när man skär upp den. Nu vet jag hur man tar reda på när den är mogen och det tipset tänker jag dela med av mig till er.

Jo, så här är det. När du med lätthet kan dra loss de gröna bladen i toppen på ananasen – då är den mogen. Sitter de fast – omogen. Det är lätt att testa i affären. Sitter alla blad fast kommer den inte smaka sådär sött, gott och runt och fruktköttet kommer inte vara mjukt. Lossnar bladen så får du en sådan här ananas.

Och nu smyger det sig in från alla håll…