Nelle tog alla sin sparpengar och köpte sig en gitarr i tisdags. Sedan dess har hon inte gjort annat än att spela och skriva låtar. Hittills har hon uppträtt med ”Målet för mitt hjärta”, ”Fjärilarna glittrar”(självskrivet material) och ”You are Alpha and Omega” (amerikansk gospel).

Kan det vara så att namnet hjälper till? För visst låter det som ett artistnamn – Nelle Gray.

Senaste dagarna har det gått ”i ett”. Vi har mycket tid att ta igen med vännerna här och har fikat och festat oss igenom senaste dagarna. Nu packar jag igen för att åka iväg till Conneticut och hälsa på vår vän E. Vi ska på skördefest, vi ska åka till The Dunes Club som E:s gäster då vi inte själva är medlemmar. Det är en gammal club och det ska bli spännande att besöka en sådan för oss, ovanlig miljö. Vi ska också handla allt till skolstarten och så ska vi äta kräftor. Vi handlade ju två paket på IKEA härom dagen så nu bjuder vi till svensk kräftskiva. Hattar och lampa köpte vi också på IKEA så vi ska göra vårt bästa för att få till en riktig stämning.

Nu fungerar min telefon igen om någon undrar.

Vi vaknade ganska tidigt i morse också till följd av tidsskillnaden. Vi åt frukost i lugn och ro och sedan drack jag kaffe med grannfrun. När klockan var halv elva så hade barnen fått nog av kafferepet och ville till sina kompisar. All oro som jag eventuellt känt rörande deras engelska i sommar är nu som bortblåst. De har inte glömt all engelska och är inte blyga eller generade över att prata igen. Så idag har jag knappt sett röken av barnen. Edward har varit hemma hos en kompis och Nelle har haft en kompis här. Jag? Har tvättat, strykt kläder (eller heter det strukit – vad säger ni?), och VÄGRAT gå ut idag. Solen har kommit och gått och jag jublade i hemlighet inombords när det drog förbi ett åskoväder för då kändes det helt ok att sitta inne.

Tänk hur vi nordbor är funtade. Är det fint väder så måste vi bara vara ute. Man vet ju aldrig när det blir fint igen. Så. Här är jag nu. Det är kväll, solen är framme igen och jag måste väl dra på mig träningsbrallorna. Nu är det bara att kliva upp på hästryggen igen. Vågen visar +2 kr sedan i sommar och det står jag inte ut med. Just do it. Just do it. Just do it!

Tänk vad en sådan här enkel ”skulptur” gör människor glada. Varenda en som passerade oss idag stannade till, tittade och log. De pekade, diskuterade och kommenterade den liggande kvinnan och såg lite gladare ut när de gick vidare på stranden än när de kom. Jag tänkte på två saker:
1) Konst ÄR viktigt. Den berör, för oss samman och gör oss gladare.
2) Tänk om det ligger en begravd kvinna där i.

Flygresan hem var en ”baggis”. Vi startade från Boden klockan 06:00 (steg upp kl 05) och var framme på Newark Flygplats i New Jersey kl 12.55. Sex timmars tidsskillnad. På planet träffade vi vänner härifrån som var bokade i Economy Flex så jag och mamman i familjen bestämde snabbt att barnen kunde sitta bak i ”coach” och så satt vi och drack tomatjuice och uppdaterade varandra om sommaren med bekvämt benutrymme och tystnad i Flex-avdelningen. Det är otroligt vad skönt det är när barnen är så stora, och resvana kanske bör tilläggas, så de klarar det.

Richard kom och hämtade oss i hyrbil (60 kg bagage…) och vi reste en omväg på Manhattan bara för att få insupa lite extra New York-luft. Jag kan inte förstå att det verkligen, på riktigt, känns för mig som att jag kommer hem. H E M. Vi har ju inte bott här mer än ett halvår. Men det är klart, i fantasin har jag ju redan bott här i två decennier. Kanske längre.

Lägenheten och Roosevelt Island var sig likt och i natt har jag sovit som en ”död” i min egen säng. Vaknade klockan 03 (09 svensk tid) och låg vaken en timme men sedan så somnade jag om och ingen av oss har varit särskilt påverkade av Jetlag idag. Vi har i och för sig varit på stranden hela dagen, Rockaway Beach, så 30 graders värme och stark sol har väl hjälpt till gissar jag. Efter beachen var vi på IKEA och bunkrade upp med kräftor, lingonsylt och lite annat smått och gott inför helgen. Nu ska jag gå och lägga mig. Tydligen ska det komma en storm hit ikväll, kanske efterdyningarna av Isaak, jag vet inte. Syns dock inget nu när jag blickar ut över Manhattan.

Det är skönt att vara hemma.

Vi är hemma!

Nu lämnar vi stan för den här gången. Nästa gång vi kommer tillbaka kanske det blir för att bo här? Har jag sagt det? Vi söker oss eventuellt hit efter New York. Men det är ju om några år såklart. Och förutsatt att vi någonsin kan lämna New York…

Rökt renstek, björnkorv, löjrom, lokalproducerade ostar, nykokta rödbetor, chili-sylt, nyslungad honung, fikonmarmelad….

Nu säger vi också hej då till stugan i Holsvattnet. Vi åkte dit en kort sväng idag för att dra upp några sista abborrar och dricka eftermiddagskaffet.

Det är alltid sorgligt när man ska åka hem. Man vet att det kommer dröja länge tills man ses nästa gång men så är det när man bor långt från varandra. Å andra sidan så uppskattar man tiden tillsammans mycket mer. Eller, jag gör det.

Mamma & pappa! Vi har haft en otroligt skön sommar hos er. Hoppas ni vill ha oss tillbaka. Tack! Från hela mitt hjärta. Jag älskar er.

Läser idag i DN att Sverige verkligen haft sämsta sommaren på…länge…någonsin? Sex dagar med högsommarvärme jämfört med tjugoåtta förra året. Och det var i Stockholm. Nikkaluokta hade noll. Noll!

Känner mig lite bitter att vi i år valde att vara här i Sverige under sommarveckorna då vädret faktiskt inte gett den där härliga känslan som bara svensk sommar kan ge. Men ledighet är ju så mycket mer än väder. Vi har haft otroligt härliga veckor här hemma. Det har vi. Och New York bjuder ju också på värme i september och oktober. För det mesta i alla fall. Så jag antar att jag inte ska klaga. Och när jag tittar på de här bilderna så inser jag att det är så här när man är barn. Varje sommardag är en härlig sommardag. Vi vuxna kanske bara skulle anamma det lite mer.