Det är bara 5 grader varmt i New York idag. Regn i luften och riktigt, riktigt ruggigt. Vi dricker varm choklad med marshmallows och ägnar oss åt hemmapyssel. Ikväll ska vi ut på restaurang med vänner. Vår favoritrestaurang i Paris, L’Entrecote, har en systerrestaurang här i stan, så ikväll blir det kött. Och sås. Och pommes. För det råkar vara det enda som finns på menyn. Men vilket kött sen. Och vilken sås. Och vilka pommes. Ni som varit med oss i Paris vet vad jag pratar om.

…med fotboll såklart. Jag har upptäckt att med åldern så infinner sig en nästan fullständig oförmåga att ”explosionsstarta”, överhuvudtaget att springa fort, utan att nästan drabbas av en nära-döden-upplevelse. Batteriet i kroppen tar slut, eller rättare sagt det är som en dieselmotor: måste värmas först, och sen går det långsamt upp i fart för att till sist nå sitt max som inte heller det är särskilt fort. Och sen kollaps. Nästan huvudvärk. Av att springa fort. Gud vad sorgligt det är att bli äldre på många sätt. Man tog liksom kroppen för given.

Som skållade råttor sprang vi föräldrar runt från klassrum till klassrum igår. 10 minuter här, 10 minuter där. Och vi fick höra så mycket fint om våra barn, ”det är som om han alltid varit i vår klass”, ”han har fått kompisar”, ”han är jätteduktig och kämpar med engelskan och läsningen”, ”han har en stark matematisk grund” och ”hon har fått kompisar”, ”hon förstår ingenting än av vad vi säger men hon är alltid öppen för att lära sig och hon hänger med och gör som de andra”…ingen oro från någon lärare.

Och finaste kommentaren av alla…

”hon kom in i vår klass och det var som om hon var kryddan som saknats i kryddlådan – nu är klassen komplett”.

Man kan säga att A-barnen levererar.

Och varför ska vi behöva skriva ut det på mat nuförtiden?

För några veckor sedan fick vi mail om att det var dags för utvecklingssamtal i skolan. En fil var bifogad och där skulle man online boka upp sig för möten med de lärare som man som förälder ville träffa för att prata om hur det går för just ditt barn i skolan. Barnen har ju olika lärare i musik, gymnastik, konst, ESL (English as a Second Language) o.s.v. så det kan ju bli ganska många möten om man har fler än ett barn. Klockan 15 en fredag eftermiddag ”släpptes” tiderna online och det var huggsexa bland oss föräldrar för att få ihop tider som är vettiga så man inte måste vara där i flera dagar i sträck. Vi fick ihop ett bra schema och ska ikväll mellan 17.10-18.30 träffa Edwards och Nelles huvudlärare samt ESL-lärare. Vi valde att fokusera på det i år men det finns många som försöker träffa ALLA barnens olika lärare… Mötet är planlagt till tio minuter per barn och ämne, sen är det nästa. De här ”konferenserna”, som det kallas, håller på i tre hela dagar och gäller hela skolan.

I år spelar väl de här samtalen inte någon större roll för oss, vi vill ju mest försäkra oss om att ”allt går bra” men tänk om det inte gör det. Socialt, akademiskt eller att det är problem på annat sätt, hur tänker man då att det ryms i ett samtal på 10 minuter? Jag vet inte, jag kanske är av den gamla skolan men jag tycker att det är viktigt att man har tid för samtal. Särskilt när det är så viktiga samtal som utvecklingssamtal. Vad tycker ni?

Sen en god nyhet. I morgon börjar barnen sitt första lov – Spring Break! Inget Florida för oss i år men väl sovmorgnar och roliga aktiviteter på schemat. Påsken ska vi vara i Conneticut och där ska vi även träffa Richards syssling! Ja, han har ju släkt här. Släkt som var okänd för honom tills för bara ett par år sedan men som vi nu ska få träffa. Sysslingen är en man (kille?) i Richards ålder som har barn i våra barns ålder. Ska bli så kul och spännande.

Även om man bor i New York så har man dagar när man gör ”som just ingenting”. Man äter frukost, sätter på en tvättmaskin, torkar och viker ihop den, man handlar lite mat, man byter tandborste från rosa till gul. Man slösurfar lite på nätet och dricker kaffe.

Igår var en sådan dag. Det är konstigt hur snabbt vardagen infinner sig.

Tror ni att alla saker jag beställt kom igår? Nej. Det gjorde de inte.

Tror ni att det framgick av hemsidan idag att köksstolarna jag just beställt inte levereras förrän 31 juli? Nej. Det gjorde det inte.

Tror ni att vårt shipment kommer levereras inom de utlovade 3-6 veckorna? Återstår att se. Vår container har blivit kallad till x-ray i tullen.

Psykbrytet är nära och vi forsätter leva som vi är på en livslång picknick. ”Jamen, det är ju mysigt barn att äta, sova och göra läxorna på en matta på golvet. MYYYYYSIGT!!!”.

En platta på gasspisen stod på när jag ställde mig i köket vid 11-tiden för göra i ordning lunch. Den hade stått på sedan klockan sju i morse när kaffet gjordes i ordning. Jag stängde av den, ringde Richard för att berätta att den stått på så vi måste vara uppmärksamma på det framöver. Sedan gjorde jag i ordning min lunch. Och åt.

Först nu funderade jag på vad som kunde hänt. Brand i vår lägenhet. Brand i huset. Katastrof. Allt för ett glömt vred på en gasspis.

Det är många sådana situationer som går förbi en i livet. För de allra flesta av dessa situationer passerar ju obemärkt förbi. Vi upptäcker ett stykjärn, en kaffebryggare, en platta – stänger av och tänker inte mer på det. För att det ”gick bra”. Det är väl tur det. Att det i de allra flesta fallen faktiskt går – just bra.

I vårt hus finns ett gym. Ett nytt fullutrustat gym. Modernt och fräscht. Innan vi flyttade hit bestämde jag mig för att ”när vi flyttar så ska jag dag 1 börja gymma”. Nu har vi bott här i en vecka och jag har inte ens så mycket som ”tittat in” i gymet. Varför är det så?

 
Jag har i och för sig promenerat VARJE vardag i en timme tillsammans med min nyvunna vän (bildbevis ovan – jag har tights och träningsjacka på mig!) men nu var det ju styrka jag skulle bygga. Jag måste ta mig i kragen helt enkelt. Ringa det där samtalet till PT:n och boka en tid. Nu har jag ju all chans i världen att hämta tillbaka de där förlorade åren när jag inte tränat någonting.

Så, snälla, peppa mig nu att börja!!!