Karen & Aleppo

Jag älskar den här tvålen. Kommer ni ihåg att jag köpte en Aleppo-tvål precis när vi flyttat hit? Nu har den tagit slut och jag har beställt en ny.

Jag har inte använt någon annan tvål än den här sedan i höstas. Den passade inte mitt hår, jag tyckte det blev för fett och strävt och svårt att ha och göra med, men på kroppen är den underbar. Torkar inte ut, doftar ingenting och räcker lääänge. Mina barn har börjat kalla mig för ”Karen”. I USA är det en mamma som ”handlar organic”, kör SUV, kallar på managern när nåt är fel…ja läs här och få er ett garv. Gissar att Aleppo-tvålen kvalar in ganska bra. Men om ni inte har nåt emot att vara ”en Karen” så kan ni ju prova.

Bye, bye – I love you!/Karen

Jag har ingenting att skriva om

Läser ni nyheter så ser ni hur illa det är och bedöms bli här i New York. Det känns inte längre kul att vara kvar, för första gången känner jag oro över hur situationen i staden kommer bli.

Det är sjukt att behöva gå och handla så här.

Det är sjukt att behöva stå i kö i 100 meter utanför mataffären. I regn.

Jag längtar hem. Till nåt normalt. Det är ju bara det att ”hemma” är här just nu.

Uppdatering om läget

Jag har inga nyheter. Vi är hemma, lyssnar på myndigheternas uppmaningar om att stanna hemma och isolera sig. Igår fick Richard tag i en box med handskar för $8 så nu ska vi väl också börja använda handskar när vi går och handlar, tvättar med mera.

Ligger där vi dörren så man inte ska glömma bort.

Ser ni att jag börjat ”tapetsera” dörren med roliga bilder? Kort från butiker, klistermärken och annat kul ska pryda hela dörren när jag är klar. Fäster med tejp eller kludd. More is more är ju lite av min inredningsfilosofi. Plus att det ska vara gratis. Jag tänker mig att det blir som ett eget konstverk?

Förra helgen hämtade vi ett arkivskåp hos en granne här i huset. Hon gav bort det då hon inte längre använde det. Superbra för oss! Stort, låsbart och nu står det i sovrummet med alla Richards sladdar, papper och annat junk. Så nu ser det faktiskt riktigt fint ut om än lite trångt. Kan visa mera bilder här hemifrån om ni vill se? Eller en liten film?

Så här låter det på Manhattan just nu. Sirener dygnet runt men man hör också fågelkvitter när bilarnas brus lagt sig.

Sist på den här bollen?

Overnight oats. Har ni testat det? Det är lika poppis här i USA som chiapuddingen var för några år sedan. Man kan köpa den ungefär som en risifrutti i mataffären eller såklart göra själv. Jag trodde man skulle värma den innan man åt den och bland det äckligaste jag vet är havregrynsgröt – så nej tack, har jag tänkt. Tills jag fattade att man äter den KALL. Jag som älskar havregryn!

När jag var liten och sov över hos farmor och farfar i Strycktjärn, Älvsbyn så åt jag och farfar antingen ”smolanedi” (smulat tunnbröd med lingonsylt och mjölk) eller fil med havregryn och lite socker till frukost. Det skulle vara tillräckligt mycket havregryn för att bli en gröt…ungefär som overnight oats. Cirkeln är sluten!

Jag googlade fram ett recept igår kväll för att testa. Hittade ett från Food Pharmacy och freestylade med det jag hade hemma. Lika delar havregryn och mandelmjölk, pumpakärnor, mandlar, frystorkade blåbär, kanel och en puff kardemumma. Så himla gott. Och nyttigt. Testa om ni inte gjort det!

Nu ska ni få se något fint som jag har fått lov att visa

I år firar jag och Richard 20-årig bröllopsdag. Porslinsbröllop, så fint, eller hur!? Vår vana trogen så kommer vi säkert att glömma bort att fira vår bröllopsdag. Vi har då iallafall de senaste 19 åren varit riktigt dåliga på att uppmärksamma denna dag. Får se hur det går i år.

Porslinsblomman, en favorit.

Den 17 juni 2000 gifte vi oss i Edsviken i Sollentuna och det var en fin sommardag med lite regnstänk som ju bara betyder tur. Vi hade då varit förlovade i drygt 2 år, sedan den 31/5 1998. På Mors Dag. Den dagen firar vi aldrig heller. Alltså vår förlovningsdag, den kommer ju lite i skymundan av Mors Dag.

Första gången vi träffades var på Karlbergs slott och den historien känner många till men vad ni inte kände till, och jag totalt har glömt bort, är att det finns ett ”porträtt” målat av mig och mina vänner den kvällen, innan vi gick till Karlberg. Vi värmde litet på en bar i Vasastan innan vi gick till själva festen på Karlberg och där var det en man som ritade av oss tre. Min väninna har sparat och ramat in den fina bilden och nu har jag fått lov av henne att dela den med er.

Jag är hon till höger som det ju också tydligt står på bilden. Jag blev så glad att se denna bild igen. Det här var ju långt före mobilernas tid (iallafall med de kameror som finns idag) så man har inte så mycket dokumenterat (om man inte var intresserad av just fotografering). Därför är det extra roligt att ha denna bild. Och nu har vi ännu ett datum vi kan glömma bort att fira. Datumet 28/4 då vi ”fick ihop det” första gången!

490 trappsteg upp till oss

Två + …
…tolv mellan varje plan.

14 mellan varje våningsplan, 35 våningar – fyrahundranittio steg totalt. JAJAMÄN jag gjorde det! Men jag ska säga er att det var jobbigt. Första 10 våningarna gick ganska bra, raska starka steg. Sen var jag tvungen stanna litet och pusta. Pulsen går upp i Max nästan direkt! Efter det fick jag vila nästan var femte våningsplan och till sist var tredje. Mjölksyran brände bra i benen.

Jag hade dessutom gått en mil innan plus gjort lite ”jympa” på fotbollsplanen.

Skönt att hitta en träningsform som håller även om vi får husarrest. För Coronan verkar inte bromsa sin framfart i den här staden.

NYPD patrullerar populära stråk för att kontrollera att vi alla håller social distancing på minst 2 m.
Ingen risk att någon vill vara nära den här snubben.
Alltid lika star struck av Frihetsgudinnan. Även om hon är på avstånd.

Nu ska jag stretcha, vi hörs!